lagfäst kungamakt under högmedeltiden 226 Tidpunkten för införandet att stående ledungsskatter i Norge är oklar. Edvard Bull d.ä. menade att ledungen blivit en årlig skatt i Gulatings lagsaga vid mitten av 1100-talet och att samma sak skedde i Frostatings lagsaga först under 1200-talet.141 Bull utgår här från, liksom han gör avseende bestämmelserna om styrmän, att landskapslagarnas bestämmelser om ledungen är av olika ålder och att de som rör fiskala frågor är yngre än de som rör militära. Det första belägget utanför lagmaterialet på skatteledung som en årlig pålaga finner vi i Sverres saga (cirka 1210). Där framgår det att år 1182 var skatteledungen en etablerad pålaga i Trøndelag, det vill säga i Frostating.142 Det antas vanligtvis att kunglig beskattning i inlandet i Norge infördes först på andra halvan av 1200-talet och att skatterna där förblev mycket låga. Knut Dørum har på senare år emellertid hävdat att den kungliga beskattningen i distrikten i inlandet var betydligt äldre, och dessutom också mer omfattande, än vad som vanligtvis antagits.143 Under 1270-talet erhöll kungens handgångna män (handgegnir menn) frihet från ledungsskatten och fick också rätten att, beroende på rang, undanta två eller tre män i deras tjänst från skattskyldigheten.144 Kungens hird skapade därmed en norsk riksaristokrati. I Norge var emellertid frälset mindre omfattande än i Danmark och Sverige och avsåg bara sätesgården.145 Ländermännen, den norska motsvarigheten till de engelska baronerna, stod enligt Hirdskråen utanför ledungssystemet och var befriade från kunglig beskatt141 Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 15, not 1, 38, 43–45, 73med bl.a. hänvising till GulL 298. Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 55 instämmer i detta men menar att ledungen blivit en permanent årlig skatt också i Frostating senast före slutet av 1100-talet. Lunden, Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 83), s. 298menar dock att det först var på slutet av 1200-talet som ledungen blev en stående skatt någonstans i Norge. Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 69 hävdar, utan att anföra några belägg, att kung Sverre Sigurdsson (1177–1202) krävde både mer omfattande krigsledung och skatteledung än sina föregångare. 142 Ss, kap. 71. 143 Se Dørum, Romerike og riksintegreringen(kap. 1, fotnot 97), s. 237–268 och där anförd litteratur för ett äldre forskningsläge. SomHelle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 196–197 och Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 111 påpekat var de kungliga skatterna förhållandevis låga i hela Norge medeltiden igenom. 144 Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 23; Schreiner, ”Hærmakt og riksstyre” (kap. 4, fotnot 127), s. 109; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 189. Jmf bestämmelsen för dansk del i JL III: 13 att endast jord brukad av frälsemannen själv omfattades av skattefriheten. 145 Denna skillnad har uppmärksammats av bl.a. Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 86 och Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 189. Holmsen, Andreas, ”Kongens rett, kongens makt og kongebrevet av 17/6 1308”, [norsk] Historisk tidsskrift 51 1972, s. 323 framhåller de norska stormännens begränsade skattefrihet som ett uttryck för deras svagare position gentemot kungen.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=