lagfäst kungamakt under högmedeltiden 224 Kungen delegerade sålunda kontrollen över dessa nya elitstyrkor till sysslomännen.129 Dessa blev, i likhet med ländermännen och andra länstagare, skyldiga att ställa upp med ett i härordningen föreskrivet antal män i krigstid, under en period av högst tre månader, bekostade av dem själva med inkomsterna från deras sysslor eller län.130 Det manskap som ländermän och sysslomän skulle ha i sin tjänst skulle vara lika väl utrustat som hirdmännen.131 Knut Helle har uppskattat att härordningen från år 1273 innebar att kungen kom att disponera över en elitstyrka på omkring 1200 man.132 Sverre Bagge framhåller att den nya elitstyrkan skulle utgöra ett komplement till ledungen men inte var avsedd att ersätta den.133 I Håkon V:s skipan från år 1308 försökte kungen precisera reglerna för beväpning och ledungsskatt och på så sätt ytterligare öka kontrollen över de väpnade styrkorna.134 För hirdmännen, som stod utanför ledungssystemet, rådde samma strikta tjänstgöringsplikt som för de ledungspliktiga bönderna. 128 Citerat från HirdS 31. 129 Alla ländermän skulle få enveizlavärd 15 marker, se Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 180. Större veizlur var att betrakta som län och ländermännen fick dem då i egenskap av sysslomän, se HirdS 19, 36, 48. 130 HirdS 31. Min tolkning av denna bestämmelse är helt i överensstämmelse med Dørum, Romerike og riksintegreringen(kap. 1, fotnot 97), s. 285. Holmsen, Nye studier i gammel historie (kap. 3, fotnot 21), s. 165 menar att sysslomännen skulle finansiera dessa män med sina egna inkomster, medan Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 78–79 anser att sysslomännen fick dra av kostnaden från de intäkter som de skulle lämna till kungen. 131 HirdS 36. Opsahl, Erik, ”Bastard feudalism or sub-vassality in medieval Norway?”, CollegiumMedievale 4 1992, s. 201 menar att dessa elitkrigare var identiska med de ledungspliktiga männen som i och med sin rikedom var skyldiga att inneha dyrbarare vapen och rustning och Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 78–79 tycks ha accepterat denna slutsats. Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 103 har emellertid övertygande argumenterat för att så inte var fallet och att de nya elitkrigarna stod utanför det ordinarie ledungssystemet. 132 Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 201. Schreiner, ”Hærmakt og riksstyre” (kap. 4, fotnot 127), s. 115–116 tvivlar emellertid på om den nya härordningen någonsin omsattes i verkligheten. 133 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 104. 134 DN XI: 6; se diskussionen i Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 102. var av dem i 3 månader på egen kost, och fler om länet är större, eftersom beräkningen faller ut […]. Fyrst at vpphafe at ef konongr þarf til sinnar oc landzsens værndar hegna eða at sœkia um æina hueria lute þa sem han ser at hœver retlega firir guði með enna skynsamazstumanna raðe oc tillogu i landenu. þa skulu lendir men oc væizlu men aller halda konongenom til trauzt .v. men með vapnum af .xv. marka væizlu huer þæirra um .iij. manaðe a sin kost. flæiri ef mæiri er væizlu æftir þui sem tala rennr til […]128
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=