kapitel 4 • kungen och krigsmakten 223 Vidare påbjöd alla lagarna en institutionaliserad kontroll av innehavet av folkvapen i form av mönstringar på särskilda vapenting (vápna þing), en institution som endast är känd för norsk del.123 Ledungen var i första hand avsedd för militärt bruk på havet och i kustnära områden. Några rättsliga hinder förelåg emellertid inte för kungen att ta ledungen i anspråk för militära ändamål i inlandet när han så fann det lämpligt eller nödvändigt.124 Från och med 1200-talet brukades ledungen mest för sjöstrid; skeppen tycks oftast ha begagnats till transport av manskap, hästar, utrustning och proviant till krigsskådeplatsen.125 Även i Norge ägde en utveckling mot en ökad militär professionalisering rum.126 Det visar inte minst den nya härordning Norge fick år 1273.127 Den syftade till att skapa en professionaliserad armé, som ett komplement till kungens hird, och var avsedd för strid på land men till fots och inte till häst: mer än 18 marker var enligt MLL III: 12 tvungna att inneha militär utrustning av nästan samma omfattning som hirdmännen. En sådan gradering av kraven på folkvapen utifrån ekonomiska tillgångar existerar inte i de andra nordiska länderna. Möjligen går det här att se engelska influenser. Sedan år 1181 var alla män i England skyldiga att inneha vissa vapen beroende på deras förmögenhet, seHarding, England in the thirteenth century (kap. 1, fotnot 86), s. 187 och Verbruggen, Jan Frans, The art of warfare in western Europe during the Middle Ages. From the eighth century to 1340, Woodbridge, 1997, s. 118. 123 Regler om kontrollen av folkvapen och vapenting återfinns i GulL 309; FrostL VII: 13, 15, X: 3; MLL III: 11–12; MLBL III: 13. Det är förbjudet att låna vapen av någon och ha med sig till vapentinget; lånade vapen tillfaller kungen förutom böterna för att inte inneha egna vapen, se MLL III: 12. MLL III: 3 ochMLBL III: 3 visar förståelse för dem som inte har råd till egen kost vid ledungsutfärd och dessa män ska bli utrustade med proviant. Enligt art. 22 i Håkon V:s skipan från år 1308 (DN XI: 6) skulle böterna för underlåtenhet att skaffa sig föreskrivna folkvapen gå till att köpa in vapen, måhända för att dela ut till dem som inte hade råd att skaffa sig egna. 124 Flatnes, Øyvind, ”Leidangen i operativ tjeneste”, masteruppsats i historia, Universitetet i Bergen, Bergen, 2005, s. 35–56 diskuterar exempel på när ledungen brukades för krigföring på land. 125 Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 80–86. 126 Som t.ex. Skre, Dagfinn, Herredømmet. Bosetning og besittelse på Romerike 200–1350 e.Kr., Oslo 1998, s. 251–266 visat på grundval av arkeologiska fynd verkar yrkeskrigare ha existerat i Norge redan under romersk järnålder (1–400 e.Kr.), men verkar ha blivit vanligare under inbördeskrigen på 1100-talet, vilket Bagge, ”Borgerkrig og statsutvikling i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 23), s. 191–195 ger exempel på. 127 Denna nya härordning har bl.a. behandlats av Schreiner, Johan, ”Hærmakt og riksstyre”, [norsk] Historisk tidsskrift 36 1952–1953, s. 99–139. Till att börja med: Om kungen till försvar för sig själv och landet behöver försvara eller angripa, i ett tillfälle som han ser det är rättfärdigt inför Gud, och med råd och vägledning av de kunnigaste männen i landet, då ska alla ländermän och länstagare till stöd för kungen hålla 5 man med vapen i ett län av 15 markers värde,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=