lagfäst kungamakt under högmedeltiden 222 det angivna antalet ledungsskepp för hela riket 308 stycken (se kartan i figur 8) och antalet minskade snarare än ökade, eftersomMagnus Lagabøters testamente från år 1277 endast omnämner 279 stycken i riket.117 Vad som inte heller förändrades i Norge var ledungspliktens personliga karaktär. Förbuden mot att försöka undgå tjänstgöring, leja en ersättare eller ta betalt för att göra någon annans ledungstjänst förändras inte.118 Likaledes består skyldigheten att acceptera en utnämning till styrman.119 Vapenvägran, som framgår av citatet ovan, belades först med fredlöshet i Magnus Lagabøters landslov (liksom i Magnus Lagabøters bylov).120 FrånGulatingsloventill Magnus Lagabøters landslovlöper plikten till ledung och landvärn som en röd tråd, nära sammankopplad med skyldighet till vakttjänstgöring.121 Bestämmelserna om att varje fri man, under hot om böter, måste äga föreskrivna folkvapen återfinns även i landslagen och stadslagenmen har där blivit graderat efter vederbörandes ekonomiska resurser.122 117 GulL respektiveDN IV: 3. Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 191, utgår från endast två män per säte (en per åra) och att det totala antalet män då uppgick till omkring 14 000. Ett dokument från cirka år 1400 föreskriver emellertid en besättning på 100 man per skepp och de flesta forskare, däribland Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 42, har därför antagit att det totala antalet ledungspliktiga män var större och uppgick till runt 30 000 man. Skeppen under 1400-talet var emellertid generellt av annan typ, och större, än de varit ett par århundraden tidigare. I ett avtal (DN XI: 5) med den franske kungen år 1295 förband sig den norske kungen att stödja Frankrike i krig mot England med 300 skepp bemannade med 50 000 man under fyra månader per år. Detta skulle kunna indikera att antalet ledungspliktiga män var betydligt större än vad som vanligen antagits men, som Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 205 och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 94 har framhållit, är löftena i avtalet helt orealistiska och några ansatser från norsk sida gjordes heller aldrig att realisera dem. 118 GulL 296, 301; FrostL VII: 12; MLL III: 8. Åtminstone sedan 1080-talet var islänningar som uppehöll sig i Norge skyldiga att delta i ledungsuppbåden om Norge blev angripet (alltså bistå till landvärn) men de var aldrig skyldiga att delta i krigståg utanför Norges gränser, se Dipl. Isl. I: 21. År 1286 gjordes ett försök – av allt att döma ett engångsförsök – från kungens sida att utvidga ledungsplikten till Island, som sedan år 1262/1264 lytt under den norska kronan, med krav på att islänningarna skulle ställa upp med 40 man från varje fjärding (fjórðungr), se Asb, kap. 57, 110 och Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 145– 146. Vidare var tyska köpmän i de norska städerna, i viss utsträckning, befriade från ledungsplikterna, se bl.a. MLBL III: 6 ochDN V: 23. 119 GulL 299; FrostL VII: 7; MLL III: 8. 120 GulL 296, 299, 302; MLL III: 13. Straffet är emellertid mildare när någon deserterar från ett ledungsskepp på hemväg; enligt FrostL VII: 20 är böterna då bara 3 marker. Ommanskapet deserterar från ett ledungsskepp på väg till kungen som ligger i landvärn ska styrmannen böta 8örtugar och 13 marker till kungen men den som deserterar i andra fall från ett ledungsskepp ska enbart böta 1 mark till kungen, se MLL III: 13. 121 MLL III: 4. Nästan identiska bestämmelser finns i MLBL II: 4. 122 GulL 309; FrostL VII: 13; MLL III: 10–11; MLBL III: 11–12. Män som ägde egendom värd
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=