kapitel 4 • kungen och krigsmakten 221 landvärn är dessutom mycket hård: fredlöshet och kunglig konfiskation av all egendom. Ställningen för den enskilde måste betraktas som synnerligen svag, eftersom det var kungen som själv hade rätt att avgöra vad som utgjorde giltigt förfall.112 Vad som, mig veterligen, aldrig uppmärksammats tidigare är den omständigheten att dessa rättsprinciper och straffsatser var desamma som dem vid majestätsbrott. En kunglig kontroll över ledungen framträder även av bestämmelser såsom att det är en kunglig ämbetsman, tillsammans med en bonde, ska omhänderta intäkterna för bygget av ett nytt ledungsskepp.113 Med landslagen och stadslagen förlängdes tiden som kungen kunde hålla ledungen mobiliserad från två till tre månader. Kraven på militär utrustning blir också högre ställda på de mer besuttna bönderna. Den norska krigsledungen utvecklas därmed till en mer omfattande militär resurs för kungen vid samma tid som den i de andra nordiska länderna befann sig under avveckling.114 RedanGulatingsloven gav kungen synnerligen långtgående befogenheter i krigstid. En kunglig rättighet som saknades i de andra nordiska länderna var rätten att kräva gisslan, när kungen betvivlade lojaliteten hos befolkningen i ett område.115 Enligt Magnus Lagabøters landslov och Magnus Lagabøters bylov har kungen dessutom vid svek uttryckligen rätt att göra vad han vill med gisslan.116 Fastän lagmaterialet visar att kungen med tiden fick ett starkare grepp om ledungen är i flera avseenden även en betydande kontinuitet påtaglig. Förändringen bestod snarare i en centralisering och ökad autonomi för kungamakten än i en intensifiering av resursuttaget. Den organisatoriska grunden för mobilisering förblev densamma och – trots en mer oinskränkt kunglig dispositionsrätt över ledungen – går det inte heller att finna några indikationer på en ökning av ledungsbördans faktiska storlek. I Gulatingslovenvar Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 127–128 väsentligen framfört samma åsikt som jag och framhållit att kungamakten från och med 1200-talet var så stark att den oftast kunde genomdriva sina krav. 112 MLL III: 3. 113 MLL III: 1. 114 MLL III: 9 fastslår att proviant för tre månader ska lämnas för ledungen till skillnad från för bara två månader som i GulL 300. Supphellen, ”Leidang og hird” (kap. 4, fotnot 12), s. 238 menar att den norska ledungen militärt sett var som starkast under andra halvan av 1200-talet och Fagerland, Krigføring og politisk kultur i nordisk middelalder (kap. 1, fotnot 43), s. 93 framhåller att ledungen var den viktigaste delen av den norska krigsmakten ännu under slutet av 1200-talet. 115 GulL 312. 116 MLL III: 3.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=