lagfäst kungamakt under högmedeltiden 220 nit ganska stor tillslutning men jag betraktar den likväl som en ogrundad hypotes. Det är varken möjligt att finna stöd för den i lagarna eller i några andra källor. Vad som emellertid går att konstatera – och det har ofta förbisetts – är att som befälhavare fick styrmannen över tid växande befogenheter. Således har styrmannen i Magnus Lagabøters landslov, till skillnad från i Gulatingsloven och Frostatingsloven, rätten att utöva kungens bestraffningsmakt över manskapet.107 Gulatingslovenfastslog uttryckligen att kungen aldrig kunde kräva deltagande i krigståg utomlands.108 Utvecklingen gick dock mot en ökad och mer autonom kunglig dispositionsrätt över ledungen. Något krav på samtycke för deltagande i anfallskrig är inte föreskrivet i Frostatingslovenoch än mindre i Magnus Lagabøters landslov eller Magnus Lagabøters bylov. Denna förändring tyder på en utveckling mot en friare dispositionsrätt över ledungen för kungen. Kronans rätt till böter vid brott relaterade till ledungsplikten ökar också.109 Skyldigheten att delta i landvärn inskärps vidare tydligare i landslagen än i landskapslagarna: Enligt min tolkning har vi att göra med en mer enväldig kungamakt, som inte längre låter ledungsbördornas storlek vara föremål för förhandling med tingsmenigheten. Skyldigheten att försvara riket gäller på de villkor som kungen fastställer.111 Påföljden för att inte infinna sig vid en inkallelse till 107 MLL III: 10. 108 GulL 295. Malmros, ”Leding og Skjaldekvad” (kap. 4, fotnot 94), s. 369 lyfter tydligt fram att den norska ledungen skulle leva på medhavd proviant och inte förväntades vara i fält särskilt länge. SomMalmros, ”Leding og Skjaldekvad” (kap. 4, fotnot 94), s. 341–342 påpekat innebar dock inte detta att bönderna aldrig förväntades delta i anfallskrig utan bara att de i så fall gjorde det frivilligt. 109 FrostL VII: 1, 3–6, 13; MLL III: 2, 14. 110 Citerat frånMLL III: 3. 111 Det bör framhållas att denna tolkning inte är helt okontroversiell. Orning, ”Den materielle basis for den norske kongemaktens utvikling i høymiddelalderen” (kap. 1, fotnot 40), s. 457–460 menar att ledungsskatten och andra pålagor ständigt var föremål för förhandling mellan kungen och befolkningen, medan däremot Bagge, From Viking stronghold to Nu om det sorgliga händer, för människornas synders skull, att en hednisk eller kristen här angriper Norges kungarike på något ställe, och även om hären går in i hans skattland, då ska vi inte neka vår kung fullt allmänt uppbåd av män, skepp och vapen om han med kloka mäns råd ser att lika mycket behövs som faller bort. Nu ef sua þua þungliga fellr til firir synda manna sakir at heiðin her eða kristin gengr aNoregs konungs riki i einshuerium stað oc þo at a skatlonð hans gangi. þa skolu ver eigi synia konungi varum allan almenning at liði or skipum oc vapnum ef hann ser með uitra manna raðe at sua mikils þarf uið sem af fellr.110
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=