kapitel 4 • kungen och krigsmakten 217 källsituationen: De äldsta uppgifterna rörande kungens lagreglerade militära befogenheter och uppgifter finns i GulatingslovenochFrostatingsloven. Åldern på dessa bestämmelser varierar, något som behandlats i kapitel 2, särskilt s. 94–95, och bilaga 3, s. 426–436, och är svår att avgöra. Vi kan dock utgå från att åtminstone huvuddelen av lagbuden existerade vidmitten av1100-talet. Stadgelagstiftningen under det följande århundradet innehåller inte särskilt många militära bestämmelser. För 1270-talet finner vi detaljerade uppgifter i Magnus Lagabøters landslov, Magnus Lagabøters bylov och Hirdskråen. Senare stadgelagstiftning innehåller ytterligare uppgifter men ger ingen komplett bild av den senare utvecklingen. Lagmaterialet erbjuder sålunda främst möjlighet att belysa två nedslag i tid, omkring mitten av 1100-talet och 1270-talet. Enligt sagalitteraturen ska ledungen, med tillhörande kustvaktssystem, ha inrättats av Håkon den Gode under 950-talet.96 De flesta forskare har accepterat dessa uppgifter och även åberopat en möjlig påverkan från England.97 Norska forskare är ense om att ledungen, från första början, stod Knut Peter Lyche Arstad (red.), Krigføring i middelalderen. Strategi, ideologi og organisasjon ca. 1100–1400, Oslo, 2003, s. 163–173. Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 104, 107 framhåller ett otillräckligt ekonomiskt underlag i Norge för att kunna finansiera en tillräckligt stor professionell armé och att ledungssystemet därför förblev det bästa militära alternativet för norsk del. 96 Hkr Hákgóð, kap. 20; Fsk, kap. 32. Schreiner, ”Kongemakt og lendmenn i Norge i det 12. Århundre” (kap. 3, fotnot 134), s., not 1, anser emellertid att den norska ledungen, trots sagauppgifterna om motsatsen, tillkommit genom böndernas egen försorg utan inblandning från kungamakten. Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 210, 214–215, Krag, Claus, ”Perspektiver på den norske rikssamlingen – et forsøk på en revisjon”, i Olav Skevik (red.), Kongemøte på Stiklestad. Foredrag fra seminar om kongedømmet i vikingtid og tidlig middelalder, Verdal 1999, s. 27 och Sawyer, ”Engelsk innflytelse på den norske rikssamlingen” (kap. 3, fotnot 130), s. 103 håller för troligt att ledungssystemet först konsoliderades vid mitten av 1000-talet och på 900-talet ännu var en vacklande institution. 97 Framhållet av t.ex. Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 40–42; Malmros, ”Leding og Skjaldekvad” (kap. 4, fotnot 94), s. 112–114; Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 96; Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 42–43, 48–49. Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 47–48, Williams, Gareth, ”HákonAðalsteins föstre: Aspects of Anglo-Saxon kingship in tenth-century Norway”, i Thomas R. Liszka & Lorna E.M. Walker (red.), The North Sea world in the Middle Ages. Studies in the cultural history of North-Western Europe, Dublin 2001, s. 119–123 och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 74–75 har pekat på de betydande likheterna mellan den samtida anglosaxiska fyrd-organisationen och ledungsorganisationen och menar att det underbygger sagauppgifterna att Håkon den Gode introducerade ledungen då han vuxit upp i England. Enligt Williams, Gareth, ”Ship-levies in the Viking Age: The methodology of studying military institutions in a semi-historical society”, i Anne Nørgård Kungens befälsrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=