lagfäst kungamakt under högmedeltiden 216 Ledungen, men även andra delar av krigsmakten, stod under kungens jurisdiktion och alla vapenföra män var skyldiga att ställa upp till militärtjänstgöring med egna vapen. Kungens dispositionsrätt över krigsmakten inskränktes först i och med valhandfästningarna från år 1320 och 1326. Från och med slutet av 1100-talet hade dock ledungsplikten minskat i betydelse. Tungt rytteri – rekryterat på frivillig basis i utbyte mot frihet från kunglig beskattning – hade tagit dess plats. Ledungen fick i ökad grad karaktären av en stående skatt, även om plikten till landvärn kvarstod. Ansatser till ett kungligt militärt våldsmonopol mötte betydande motstånd och privata väpnade styrkor fortsatte att existera i Danmark. De återkommande inbördeskrigen i Norge under perioden 1130–1240 främjande en militär professionalisering.93 Likväl är det ett välkänt faktum att ledungen fortsatt kom att spela en avsevärt viktigare militär roll i Norge än i Danmark och Sverige.94 I forskningen har detta faktum antingen förklarats med olämplig geografi för tungt rytteri eller med att mer marginella agrara förhållanden inte skapade ett tillräckligt ekonomiskt underlag för en krigsmakt byggd på tungt rytteri och bemannade borgar.95 93 Se Bagge, ”Borgerkrig og statsutvikling i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 23), s. 191–195 och där anförd litteratur. Den militära utvecklingen och dess sociala konsekvenser i Norge diskuteras av Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 69–135. 94 De viktigaste studierna av den norska krigsledungen är Hertzberg, Ebbe, ”Den første norske Kongekroning, dens Aarstal og ledsagende Omstændigheder”, [norsk] Historisk tidsskrift 18 1905, s. 243–276 som studerat dess storlek, Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53) som analyserat den som samhällelig institution, Steinnes, Asgaut, Leidang og landskyld, Oslo 1927 som ingående behandlat skatteledungen, Øberg ”Leidangsordningen i lys av sagaene” (kap. 4, fotnot 32), s. 536–572 som undersökt bruket av ledungen utifrån berättande källor, Malmros, Rikke, ”Leding og Skjaldekvad. Det elvte århundredes nordiske krigsflåder, deres teknologi og organisation og deres placering i samfundet, belyst gennem den samtidige fyrstedigtning”, Aarbøger for Nordisk Oldkyndighed og Historie 1985, s. 89–139 som studerat skaldedikternas belägg på kungligt befälskap över ledungen under vikingatid och tidig medeltid, samt Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 42–63 som beskrivit ledungen sommilitär organisation i förhållande till andra delar av krigsmakten. För en nyare forskningsöversikt, se t.ex. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 72–79. 95 Det faktum att geografin iNorge var olämplig för tungt rytteri har framhållits av Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 89 och de relativt fåtaliga borgarna i det norska riket har diskuterats av Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 91–96 och Arstad, Knut Peter Lyche, ”Castle warfare in Norway in the 12th and 13th centuries. Paper given at the International Medieval Congress, University of Leeds 14–17 July 2003”, i Kungen och krigsmakten i det norska riket
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=