kapitel 4 • kungen och krigsmakten 215 Vad som här blir fastslaget är att det endast är kungen och hans nära anhöriga jämte biskoparna, hertigarna och grevarna som äger rätt att ta edsvurna krigsmän i sin tjänst. Biskoparna var, som institutionella aktörer, de främsta konkurrenterna till kungen om innehavet av väpnade styrkor. I Danmark, med Nordens mest utpräglade länsväsende, var den kungliga makten i vissa härader förlänad till biskoparna, som där utövade befälsrätten över ledungen.89 Huruvida biskoparna var skyldiga att ställa dessa militära resurser, eller sina egna styrkor för den delen, till kungens förfogande var en omstridd fråga. Frågan aktualiserades framförallt under den så kallade ärkebiskopsstriden på andra halvan av 1200-talet, då ärkebiskopen insisterade på full suveränitet över sina styrkor (se kapitel 6, s. 342–343).90 Den kraftigaste oppositionen mot utvecklingen mot en kunglig ensamrätt till militära resurser, som kommer till uttryck i det rättsliga materialet, finner vi i valhandfästningarna från år 1320 och 1326. Där blev kungen förbjuden att bygga nya befästningar och även ålagd att riva många av sina befintliga borgar.91 Det går därmed att tala om att det skedde en avsevärd försvagning av kungamaktens territoriella kontroll. Valhandfästningen från år 1326 gav samtidigt vem som helst rätt att uppföra befästningar på sin egendom och gav städernas borgerskap rätt att befästa sina städer.92 Dessa bestämmelser bör förstås, vill jag hävda, som ett försök att begränsa kungens militära makt och samtidigt säkerställa rätten för andra aktörer att förfoga över militära resurser. 2delsammanfattning: Den kungliga befälsrätten i Danmark stärktes successivt fram till slutet av 1200-talet. Ledungen stod under kungens direkta kontroll. Befälsrätten på enskilda ledungsskepp var dock delegerad till en styrman, som hade en förhållandevis autonom ställning gentemot kungen. 88 Citerat frånJL III: 7. I denAbel-Kristofferske Forordningbestäms att kungen, kungens bror, biskoparna och grevarna fick ha edsvurna män, se diskussionen i Degn, ”Stænder, socialgrupper og personer i Jydske Lov” (kap. 2, fotnot 36), s. 82. 89 I t.ex. Ribes stift skulle biskopen uppbära hälften av inkomsterna från kungens regalrättigheter, privilegier som förnyades av Svend Grathe (1146–1157), med undantag avfarban, 40-markersböter och strandvrak, se Dipl. Dan. 1:II:98. 90 Se främst Skyum-Nielsen, Kirkekampen i Danmark 1241–1290 (kap. 1, fotnot 100), s. 104, 107, 109, 126, 128–129. 91 Hdf 1320, art. 15; Hdf 1326, art. 13. Hdf 1320, art. 14, stipulerar också att kungen är förbjuden att ge en tysk befäl över en kunglig borg. 92 Hdf 1326, art. 27. æi mæn vtæn i theræ eghnæ reet æth theræ læn. æn biscop sculæ oc æi mæn takæ vtæn theræ biscopsdoom.88
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=