lagfäst kungamakt under högmedeltiden 214 hafnebönder har emellertid visat sig sakna grund. Såväl Sture Bolin, Poul Johs. Jørgensen som Niels Lund har avvisat idén om hafnebönderna. Istället har de påvisat att en hafnebonde helt enkelt syftade på den man som skulle fullgöra ledungsförpliktelser för enhafnæ, det vill säga det lokala rustningsdistriktet, och att hafnebönderna sålunda betecknade manskapet på ledungsskeppen.84 Saxo Grammaticus skriver cirka år 1200 i Gesta Danorumom förekomsten av både arma publicaocharma privata.85 Väpnade styrkor tillhörande andra aktörer än kungen existerade alltså vid sidan om ledungen och de frälsemän som stod i kungens tjänst. Medan kungen inte hade ensamrätt till innehav av militära stridskrafter verkar dock rätten för andra aktörer att bruka sina militära resurser tidigt ha varit underställd ett visst mått av kunglig kontroll. Redan under 800-talet ska den danske kungen ha straffat män som plundrat i det frankiska riket, som då var i fred med det danska riket.86 Likaså berättar Adam av Bremen att danska sjörövare fick avlägga tribut till kungen för rätten att plundra hedniska folk runtom Östersjön under 1000-talet.87 Detta uppfattar jag som ett uttryck för en tidig ansats från kungamaktens sida att få kontroll över våldsanvändningen. Först långt senare skedde försök att begränsa rätten för andra aktörer att inneha väpnade styrkor. Den första rättsliga regleringen, som sätter gränser för innehavet av militära resurser, finner vi i Jyske Lov: Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (kap. 1, fotnot 127), s. 30 anslöt sig sedan till Arup, ”Leding og ledingsskat i det 13. Aarhundrede” (kap. 1, fotnot 110), s. 179 gällande förekomsten av särskilda hafnebönder. 84 Bolin, Ledung och frälse (kap. 1, fotnot 110), s. 119–126; Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 212–213; Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110), s. 252–254. 85 GD14:XIX:4. 86 Se historiska belägg anförda i Malmros, ”Kongemagt og leding i Norge og Danmark omkring 1100 belyst ud fra den tidlige kristne fyrstedigtning” (kap. 3, fotnot 213), s. 350– 351. 87 GestaIV: 6; se diskussionen i Malmros, ”Kongemagt og leding i Norge og Danmark omkring 1100 belyst ud fra den tidlige kristne fyrstedigtning” (kap. 3, fotnot 213), s. 350. Kungen har rätt att ta sig män överallt i sitt rike, i vilket skeppslag som han vill, och hertigen i sitt hertigdöme och andra av kungens barn och släktingar. Men grevar får inte ta män utom i sin egen jurisdiktion eller i sina län. En biskop ska heller inte ta män utanför sitt biskopsdöme. Kunung ma sik mæn takæ yuær alt hans riki i hwilkt skipæn sum han wil. oc hærtogh i hans hærtogh doom. oc andræ kunungs børn æth frændær. æn greuær takæ Kungens ensamrätt till militära maktmedel
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=