kapitel 4 • kungen och krigsmakten 213 Först Sture Bolin, men sedan ävenNiels Lund och Mikael Venge, har uppmärksammat att ledungsskatten i Skånske Ledingsret utgick per rustningsdistrikt men i Jyske Lov av varje jordägare i förhållande till storleken på jordinnehavet.76 Detta påvisar regionala variationer i systemet eller, möjligen, kronologiska skillnader och kan enligt min mening betraktas i sig som ett belägg för att ledungen var en i tid och rum föränderlig militär och fiskal organisation. Ledungsskatten regleras inte av de själländska landskapslagarna. Dess existens är emellertid förutsatt i Eriks Sjællandske Lov, som berättigar kungen till 3 marker i böter av dem som inte betalar skatter och avgifter till kronan.77 Kvalificerad krigstjänst till häst på egen bekostnad medförde befrielse, frälse, från ordinarie kungliga skatter. Sture Bolin har framhållit att ju större jordinnehavet var, desto större var det ekonomiska incitamentet att bli frälseman och Niels Lund har instämt.78 Frälse stod öppet för alla självägande bönder som hade ekonomiska medel, vilja och fysisk förmåga att göra krigstjänst till häst. Försummelse, eller oförmåga, att genomföra krigstjänsten medförde förlust av frälset.79 Bestämmelserna om detta kodifierades i Jyske Lov, som medgav frälsemännen att skattefritt inneha en obegränsad mängd jord eftersom ”de riskerar sin hals för både kungens och landets fred”.80 Skattefriheten omfattade emellertid enbart den jord frälsemännen själva brukade. Jord som var utarrenderad till landbor var fortsatt föremål för beskattning.81 Det har framhållits, senast av Anders Bøgh, att en sedermera successiv utvidgning av skattefriheten för både det världsliga och det kyrkliga frälset – samtidigt som antalet självägande bönder minskade – resulterade i en gradvis urholkning av skatteunderlaget.82 Kungliga förläningar, inte minst till biskoparna, minskade skatteunderlaget ytterligare, eftersom skatten från de förlänade områdena tillföll länstagaren istället för kronan. Enlig Erik Arup existerade det mellan frälset och de ledungspliktiga bönderna en grupp hafnebönder (hafnæ bondæ), vilkamot en mindre skattefrihet än fullt frälse tjänstgjorde personligen i ledungen.83 Tanken att det existerade 76 Se ävenJL III: 12. Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110), s. 251, 257. 77 ESjL III: 63. 78 Bolin, Ledung och frälse (kap. 1, fotnot 110), s. 164–165. Se även Christensen, ”En feudal periode i dansk middelalder?” (kap. 1, fotnot 24), s. 53. 79 Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (kap. 1, fotnot 127), s. 30, 61. 80 Citerat frånJL III: 18: tha thær the hættæ theræ hals for kunungs both oc landæns frith. 81 JL III: 13. 82 Bøgh, ”Kongen og hans magt” (kap. 1, fotnot 46), s. 36. 83 Arup, ”Leding og ledingsskat i det 13. Aarhundrede” (kap. 1, fotnot 110), s. 179. Löfqvist,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=