lagfäst kungamakt under högmedeltiden 210 kunglig jurisdiktion.56 Däremot var det sällan fråga om kungliga ensaksböter för lagöverträdelser som hade anknytning till ledungen.57 Dessutom var bötesrätten i några fall överlåten till styrmännen.58 Kungens rättsliga makt över ledungen ger sig även tillkänna genom kungens rätt att befria en person från denna.59 Den enda begränsningen avseende kungens dispositionsrätt över ledungen kommer till uttryck i Skånske Ledingsret. Där är det föreskrivet att kungen i fredstid bara får kräva tjänstgöring vart fjärde år.60 Mer omfattande begränsningar av den kungliga dispositionsrätten över de militära resurserna uppträder först med valhandfästningarna från år 1320 och 1326 och avser då inte i första hand längre ledungen.61 Den viktigaste begränsningen av kungens militära befogenheter i valhandfästningarna är att anfallskrig nu fordrar medgivande av de kyrkliga och världsliga stormännen.62 Jag tolkar inte detta som nödvändigtvis något egentligt avsteg från tidigare praxis. Det uttryckte likväl en institutionalisering av en rätt som förmodligen upplevdes som hotad i och med att kungamakten vuxit sig tillräckligt stark för att självständigt fatta beslut i militära frågor. Förutom att trygga sin ställning ville de kyrkliga och världsliga stormännen fortsatt kunna förhindra att deras manskap och resurser användes i krig som inte låg i deras intresse. Valhandfästningen från år 1326 innehåller dessutom, något uppseendeväckande, en begränsning av kungens befälsrätt vid försvarskrig. Beslut att mobilisera ledungen låg nu hos de kyrkliga och världsliga stormännen.63 Vilken praktisk betydelse, omnågon, detta hade ter sig dock oklart, eftersom det knappast längre existerade någon ledung som kunde mobiliseras med kort varsel.64 56 Se diskussionen i Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 28–29, Christensen, ”Tiden 1042–1241” (kap. 3, fotnot 84), s. 251. Poulsen, ”Den danske konges indtægter i middelalderen” (kap. 1, fotnot 46), s. 60–61 instämmer i tolkningen. 57 Ett exempel på detta framträder i JL III: 5, där det stadgas att böter för utebliven medverkan att sjösätta eller ta iland ledungsskepp tillfaller de ledungspliktiga bönderna och inte kungen. De anses vara målsägande eftersom de får utföra arbetet för den som undandragit sig det. 58 Detta framkommer i JL III: 66, där det är fastslaget att styrmannen har rätt att beslagta kreatur från dem som smiter undan ledungstjänsten eller ledungsskatten för att ersätta bortfallet och dessutom kreatur till ett värde av femtio procent därtill. 59 JL III: 11. 60 Hafström, Ledung och marklandsindelning (kap. 1, fotnot 112), s. 52 menar, men utan att ange grund för påståendet, att denna inskränkning i kungens rätt att disponera ledungen är en relativt sen bestämmelse. 61 Hdf 1320, art. 12–15; Hdf 1326, art. 10–13, 40, 44. 62 Hdf 1320, art. 13; Hdf 1326, art. 12. 63 Hdf 1326, art. 44.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=