kapitel 4 • kungen och krigsmakten 209 för den tjänst de gjorde åt kronan och för de utgifter som de var tvungna att stå för. En styrman hade, enligt Jyske Lov, inte bara befälskap över ett ledungsskepp. Han hade även ansvar för att ledungsskeppet byggdes till den kostnad som han kommit överens om med manskapet.49 Indirekt framträder skyldigheten att tjänstgöra personligen i ledungen.50 En personlig tjänstgöringsplikt går att läsa in i bestämmelsen i Skånske Ledingsret att ingen får sända någon annan i sitt ställe än sin son; Eriks Sjællandske Lovstadgar att det överhuvudtaget inte utan särskilt medgivande är tillåtet med ersättare.51 I Jyske Lovär däremot den personliga tjänstgöringsplikten inte lika stark. Ersättare är tillåtna så länge det inte är en dräng (leghædræng) eller en träl (thræl).52 Nära förbundet med ledungsplikten var skyldigheten att inneha folkvapen (folkæ vapæn), alltså den stridsutrustning varje fri man var skyldig att äga. Dessa utgjordes enligt Jyske Lovav spjut och svärd samt hjälm och sköld, medan Skånske Ledingsret enbart fordrar innehav av spjut och sköld (se tabell 9).53 Det tidigaste belägget avseende böter till kungen vid försummelse av ledungsplikten är Knud den Helliges gåvobrev till Lunds stift år 1085, som omnämner sådana böter tillsammans med andra regalrättigheter.54 I landskapslagarna från 1200-talet är kungens rätt till böter vid försummelse av ledungsplikten en etablerad princip.55 Detta visar att ledungen stod under 49 JL III: 5. Detta var emellertid förmodligen en ny ordning, då Saxo Grammaticus i GD 5:V:1 från cirka år 1200 skriver att det var gammal sed att bönderna själva byggde sina ledungsskepp. 50 Plikt att personligen tjänstgöra i ledungen förutsätts på flera andra ställen i lagen, se bl.a. JL III: 2, 9, 11. 51 ESjL III: 18. Den som låter en träl ta sin plats på ledungsskeppet mister trälen till kungen och ska dessutom böta 3 marker till kungen. 52 JL III: 1–2. 53 Se också SkL 88. 54 Dipl. Dan. 1:II:21. Uppgiften uppmärksammades, så vitt jag kunnat se, först av Bolin, Ledung och frälse (kap. 1, fotnot 110), s. 8, 10 och i synnerhet av Malmros, ”Kongemagt og leding i Norge og Danmark omkring 1100 belyst ud fra den tidlige kristne fyrstedigtning” (kap. 3, fotnot 213), s. 353–354, som lyfter fram att böterna för försummad ledungsplikt var en regalrättighet. Skovgaard-Petersen, ”The making of the Danish kingdom” (kap. 1, fotnot 48), s. 182 har framhållit: ”The king’s right to fines for neglecting summons to serve in the leding confirms that he was in command of the naval defence.” Hur gammal bötesrätten är framgår inte men i CR, kap. 10, från cirka år 1138 framstår det som något nytt att Knud den Hellige ställde krav på sådana böter. 55 Se t.ex. ESjL III: 63, som stadgar att den som försummar ledungen (dvs. förmodligen provianten) ska erlägga den i pengar och dessutom böta 3 marker. Även av JL III: 10 framgår det att man i normalfallet ska betala ledungsskatt till kungen, då det som ett undantag stadgas att präster som lever i celibat är befriade från ledungsskatten.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=