kapitel 4 • kungen och krigsmakten 207 övade befälsrätt över, förrän tidigast framåt slutet av 1100-talet. Innan dess skulle istället kungen ha fått förlita sig till att stormän frivilligt, med egna väpnade följen, stödde kungen när hirden inte täckte hans militära behov.39 Denna uppfattning har, som redan nämnts, blivit kritiserad.40 Jag delar Poul Skaanings uppfattning att det inte går att avfärda existensen av en ledung under vikingatid eller tidig medeltid bara för att bevisen är otillräckliga för att bekräfta att den var organiserad likadant som enligt landskapslagarna från 1200-talet.41 Det är svårt att inte hålla med Aksel E. Christensen om att det fragmentariska källmaterialet knappast gör det möjligt att avgöra vid vilken tidpunkt den danske kungen började utöva befälsrätt över ledungen och att frågan därmed måste lämnas öppen.42 Lagmaterialet berör bara i ringa utsträckning kungens roll i ledungens operativa organisation. SomNiels Lund observerat, kommer dock den kungliga befälsrätten något tydligare till uttryck i Skånske Ledingsret än i Jyske Lov.43 Enligt den senare lagen skulle ledungen mobiliseras av en kunglig ämbetsman. Avsaknaden av bestämmelser i Jyske Lov om hur ledungen blev mobiliserad anser jag tyder på att det inte betraktades som nödvändigt att lagfästa detta. Enligt förordet till Jyske Lovhar kungen till uppgift att försvara riket. 39 Erslev, Valdemarernes storhedstid(kap. 3, fotnot 114), s. 144–146, 227; Arup, Danmarks historie 1 (kap. 3, fotnot 114), s. 139–140, 170; Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid(kap. 1, fotnot 110), s. 64–72; Hybel, Danmark i Europa 750–1300(kap. 1, fotnot 34), s. 198–199; Lund, Lið, leding og landeværn (kap. 1, fotnot 110), passim. Jmf Varenius, Han ägde bo och skeppslid (kap. 2, fotnot 17), s. 85, 142et passimför svensk del. 40 Denna kritik har i sin skarpaste form framförts av Larsson, Ship and society (kap. 4, fotnot 5), s. 301, som påpekat att i realiteten går argumentationen i Lund, Lið, leding og landeværn (kap. 1, fotnot 110) ut på att ledungen inte existerade innan det finns omfattande samtida skriftlig bevisning för dess existens och att Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110) dessutom negligerar både den arkeologiska evidensen och skaldedikterna. Även Skaaning, ”Vikingernes ledingsflåde” framför direkt polemik mot Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110). 41 Skaaning, ”Vikingernes ledingsflåde”, s. 121–124. Skovgaard-Petersen, Inge, Danmarks historie 1. Tiden indtil 1340, Köpenhamn 1977, s. 108–109, 194–196 anser att ledungen infördes genom kungligt påbud under tidigt 1000-tal i Danmark. 42 Christensen, ”Tiden 1042–1241” (kap. 3, fotnot 84), s. 251. 43 Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110), s. 253. JL III: 1–20 behandlar ledungen och krigsmakten i allmänhet. Arup, ”Leding og ledingsskat i det 13. Aarhundrede” (kap. 1, fotnot 110), s. 195 argumenterar för att kap. 1–6 och början av kap. 7 representerar ålderdomligare rättsregler, medan den senare delen av kap. 7 och kap. 8–20 innehåller nyare rättsregler, mer eller mindre samtida med JL, vilket bl.a Kjersgaard, ”Leding og landeværn”, s. 15 anslöt sig till. Bjerg, ”Ledingsbestemmelserne i Jydske Lov” (kap. 4, fotnot 35), s. 183–195 har emellertid argumenterat för bestämmelsernas samtidighet och påpekat att det inte handlar om en krigsledung kontra en skatteledung, utan istället dels om hur skeppen ska byggas och bemannas och dels om hur detta ska bekostas och hänför ursprunget till bestämmelserna till tiden omkring år 1170.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=