lagfäst kungamakt under högmedeltiden 206 källsituationen: Upplysningar om den danska kungamaktens militära befogenheter och uppgifter påträffas främst i Skånske Ledingsret ochJyske Lov. Även handfästningarna från år 1282, 1320 och 1326 innehåller viktiga uppgifter. Övriga danska lagar och stadgor berör däremot inte kungamaktens militära befogenheter och uppgifter i någon större utsträckning. Medan Jyske Lovmed säkerhet kan dateras till år 1241 är åldern påSkånske Ledingsret en öppen fråga (se tabell 1, s. 105). I äldre forskning, företrädd av bland andra Erik Arup, ansågs Skånske Ledingsret ha tillkommit cirka år 1270.36 Adolf Schück visade emellertid att Skånske Ledingsret, precis somSkånske Lov i övrigt, sannolikt kan ha tillkommit strax efter år 1200.37 Detta har sedan blivit den dominerande uppfattningen, vilken jag utgår från här. Det bör framhållas att de militära bestämmelserna, såväl i Skånske Ledingsret som Jyske Lov, till stor del är äldre än kodifieringen av dessa bägge lagar. Det finns emellertid inte, trots att sådana försök gjorts av vissa forskare, möjlighet att med någon som helst säkerhet åldersbestämma lagbuden på ett sätt som möjliggör att studera någon utveckling över tid utifrån dem. Frågan när den danska krigsmakten, och då i första hand ledungen, kom under kunglig kontroll har varit föremål för diskussion.38 Enligt forskare som Kristian Erslev, Erik Arup, Carl Göran Andræ, Nils Hybel och – i synnerhet – Niels Lund existerade det inte någon dansk ledung, som kungen utlalderstudier tilegnede Aksel E. Christensen på tresårsdagen 11. september 1966, Köpenhamn 1966, s. 113–140; Bjerg, Hans Chr., ”Ledingsbestemmelserne i Jydske Lov”, i Ole Fenger & Chr. R. Jansen (red.), Jydske Lov 750 år, Viborg 1991, s. 183–195; Lund, Lið, leding og landeværn (kap. 1, fotnot 110). Det danska frälset har behandlats utförligt av Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid(kap. 1, fotnot 127), s. 24–66. Den danska involveringen i stridigheter på tyskt (inklusive vendiskt) område ökade fr.o.m. slutet av 1100-talet och sådan landbaserad krigföring ledde till att ledungen minskade i militär betydelse, se Bolin, Ledung och frälse (kap. 1, fotnot 110), s. 69–70; Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 60; Ulsig, ”Valdemar Sejrs kongemagt” (kap. 3, fotnot 84), s. 75. Trots att det tunga rytteriet fick ökad betydelse menar Venge, Dansk skattehistorie 1 (kap. 1, fotnot 91), s. 138 likväl att in på 1200-talet var ledungen sannolikt den danske kungens primära militära maktmedel. 36 Arup, ”Leding og ledingsskat i det 13. Aarhundrede” (kap. 1, fotnot 110), s. 144, 232–234. Jørgensen, Dansk retshistorie (kap. 1, fotnot 24), s. 28 sluter sig också till detta men menar att den bygger på en äldre källa. 37 Schück, Adolf, ”Kring ett dunkelt stadgande i den skånska ledungsrätten”, i Johan Hvidtfeldt & Harald Jørgensen (red.), Afhandlinger tilegnede arkivmanden og historikeren rigsarkivar, dr. phil. Axel Linvald af nordiske fagfæller på halvfjerdsårsdagen 28. januar 1956, Köpenhamn 1956, s. 311–312. 38 En nyare översikt av den danska ledungen ges t.ex. i Skovgaard-Petersen, ”The Danish kingdom” (kap. 1, fotnot 48), s. 359–361. Kungens befälsrätt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=