lagfäst kungamakt under högmedeltiden 198 sedan vikingatiden. Ett antal danska och svenska forskare, senast historikern Niels Lund och arkeologen Björn Varenius, har ifrågasatt existensen av en ledung under kungligt befäl före 1200-talet. Istället menar dessa forskare att ledungen ursprungligen leddes av lokala stormän, som hade rätt att välja huruvida de ställde den till kungens disposition. Deras uppfattning är emellertid inte empiriskt förankrad, vilket både Niels Lund och Björn Varenius medgett, utan bygger på uppfattningen att det saknades centraliserad och institutionaliserad maktutövning under tidig medeltid.19 Det skulle föra alltför långt här att påvisa svagheterna i resonemanget hos forskare som Lund och Varenius. Jag nöjer mig med att framhålla att historikern Rikke Malmros, och även arkeologen Gunilla Larsson, visat att de få källor vi har – inte minst den samtida skaldediktningen – vittnar om en kunglig befälsrätt över ledungen redan under vikingatiden.20 Ledungen hade en inbyggd svaghet i och med att den endast kunde mobiliseras för en begränsad tid. Det innebar till exempel att den inte var användbar för att ockupera erövrat territorium.21 Den framväxande militära tekniken, som byggde på bruket av tungt rytteri och bemannade borgar, var avsevärt mer kostsam än ledungen och förutsatte dessutom en högre grad av militär professionalisering.22 Tungt rytteri och borgar hade samma funktion: de tillät en numerärt mindre styrka att, offensivt respektive defensivt, bemöta en numerärt större. Mindre men mer effektiva väpnade styrkor kunde dessutom vara en fördel för kungen eftersom det innebar att färre män behövde hållas lojala och stridsvilliga. I större delen av västra Europa hade övergången till en krigsmakt byggd på tungt rytteri och bemannade borgar 19 Lund, Lið, leding og landeværn (kap. 1, fotnot 110), s. 7; Varenius, Han ägde bo och skeppslid (kap. 2, fotnot 17), s. 36. 20 Malmros, Rikke, ”Leiðangr in Old Norse court poetry”, i Anne Nørgård Jørgensen m. fl. (red.), Maritime warfare in northern Europe. Technology, organisation, logistics and administration 500 BC–1500 AD: Papers from an international research seminar at the Danish National Museum, Copenhagen, 3–5 May 2000, Köpenhamn 2002, s. 63et passim, 2010: passim; Larsson, Ship and society (kap. 4, fotnot 5), s. 301, 335–336. Se även Williams, Daniel G. E., ”The dating of the Norwegian leiðanger system. A philological approach”, NOWELE30 (1997): 21–25. 21 Detta har påpekats av bl.a. Lindkvist, ”Swedish medieval society” (kap. 2, fotnot 17), s. 259. 22 Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid (kap. 1, fotnot 127), s. 28 och även Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 69–70, menar att frälset konsoliderades som grupp under 1200-talet i och med allt högre ställda krav på dyrbar militär utrustning. Det är viktigt att framhålla att bondeuppbåden – trots professionalisering av krigsmakten – i synnerhet i Sverige dock fortsatte att spela en viktig roll medeltiden igenom.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=