kapitel 4 • kungen och krigsmakten 197 svenska kungarna.12 Medan befolkningens militära förpliktelser var mest omfattande i Norge var skattetrycket istället lägre än i Danmark och Sverige.13 Tungt rytteri och bemannade borgar infördes tidigast i Danmark och fick minst betydelse i Norge.14 I sig är den lagreglerade rätten för kungen att kräva militärtjänstgöring av vapenföra män i riket, särskilt för defensiva ändamål, inte något som är speciellt för de nordiska länderna. Allt sedan Edvard Bull d.ä. har i synnerhet parallellerna mellan ledungssystemet och ett liknande engelskt system framhållits.15 Även redan under merovingisk (450–751) och karolingisk tid (751–987) i Frankrike var varje fri man förpliktigad att ställa upp till militärtjänstgöring med egna vapen på egen bekostnad.16 I själva verket visar en genomgång av litteraturen ommilitära förhållanden runt om i Europa att en lagreglerad kunglig rätt att kräva militärtjänstgöring rådde på många håll i Europa.17 Vad som däremot är påfallande är att den nordiska kungamakten hade en lagfäst rätt att kräva en, efter medeltida mått, mycket omfattande mobilisering. Även om hela denna styrka sällan eller aldrig kunde mobiliseras i praktiken, är den lagfästa numerären ändå imponerande i ljuset av att under 1200-talet kunde inte ens kungarna i de största europeiska rikena mobilisera arméer på mer än 30 000 man.18 Frågan hur omfattande den kungliga befälsrätten var under tidig medeltid har varit omdiskuterad för dansk och svensk del. För norsk del råder det däremot koncensus om att en kunglig befälsrätt över ledungen existerat ända 12 Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), Löfqvist, Om riddarväsen och frälse i nordisk medeltid(kap. 1, fotnot 127), Supphellen, Steinar, ”Leidang og hird”, i Norges Kulturhistorie 1. Vår fjerne fortid, Oslo 1979: 223–250, Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), Varenius, Han ägde bo och skeppslid (kap. 2, fotnot 17), Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), Fagerland, Krigføring og politisk kultur i nordisk middelalder (kap. 1, fotnot 43) och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23). 13 Detta diskuteras t.ex. i Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), Lund, Lið, leding og landeværn(kap. 1, fotnot 110), Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46) och Venge, Dansk skattehistorie 1 (kap. 1, fotnot 91). 14 Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 350; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 66, 70–72. 15 Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 69–71. 16 Andræ, Kyrka och frälse i Sverige under äldre medeltid (kap. 1, fotnot 110), s. 5; Le Goff, The birth of Europe 400–1500(kap. 1, fotnot 9), s. 34. Vidare hade kungarna i de kristna rikena på den iberiska halvön rätt att kräva militärtjänstgöring av alla fria vapenföra män i händelse av krig eller krigsfara, se Contamine, War in the Middle Ages, Oxford 1984, s. 58. 17 Contamine, War in the Middle Ages (kap. 4, fotnot 16), s. 36, 49; Harding, England in the thirteenth century (kap. 1, fotnot 86), s. 187. 18 Bartlet, ”Patterns of unity and diversity in medieval Europe” (kap. 1, fotnot 10), s. 35. Enligt Harding, England in the thirteenth century (kap. 1, fotnot 86), s. 191 kunde den engelska kronan inte mobilisera mer än 20 000–30 000 man i fält under slutet av 1200-talet.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=