kapitel 4 • kungen och krigsmakten 195 I både äldre och nyare forskning råder enighet om att styrkan hos kungamakten hörde samman med förmågan att kunna kontrollera och mobilisera de militära resurserna.3 Den militära styrka som direkt stod till kungens förfogande var hans hird (hirð). I alla de tre nordiska länderna hade kungarna en hird, ett följe av ”handgångna män” (handgegnir menn), som avlagt trohetslöfte (homagimn) till kungen. Som sådan var hirden, vilket Edvard Bull d.ä. och många forskare efter honom framhållit, det mest konkreta uttrycket för kungens makt.4 Även om hirden utgjorde stommen till kungens militära makt bestod den bara av något hundratal eller, sommest, några hundra man. Den var därför en otillräcklig militär resurs vid större krigståg. Ledungen var, långt in på 1200-talet, den viktigaste militära institutionen i de nordiska länderna. Den var en värnpliktsliknande, rättsligt förankrad institution, en mobiliseringsstyrka, som var numerärt överlägsen kungamaktens andra militära resurser. I de medeltida lagarna framstår ledungen som en organisation byggd på en avancerad territoriell indelning men dess ålder har varit omdiskuterad.5 Ledungen var ett system för både ”krig” (= minst 1000 dödade/år i stridigheterna). Endast en av dessa väpnade konflikter var definierad som mellanstatlig. Resten av de väpnade konflikterna/krigen utkämpades mellan en eller flera stater och militärt organiserade icke-statliga aktörer eller mellan olika militärt organiserade icke-statliga aktörer. Detta har varit situationen under de senaste två årtiondena och ända sedan andra världskrigets slut har de mellanstatliga väpnade konflikterna varit i minoritet, se Themnér, Lotta &Wallensteen, Peter, ”Armed conflicts, 1946– 2012”, Journal of Peace Research 50 2013, s. 509–521 för statistik och diskussion. 3 Kanske mest explicit uttryckt i nyare forskning av Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46). 4 T.ex. Bull, Leding (kap. 1, fotnot 53), s. 8; Lönnroth, Statsmakt och statsfinans i det medeltida Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 44; Christensen, Kongemagt og aristokrati (kap. 1, fotnot 24), s. 29; Skyum-Nielsen, Kvinde og slave (kap. 3, fotnot 41), s. 42–44; Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 184; Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 38–39, 63. Särskild emfas har av bl.a. Bolin, Ledung och frälse (kap. 1, fotnot 110), s. 37 och Carelli, En kapitalistisk anda (kap. 1, fotnot 31), s. 213 lagts vid att hirden var en numerärt liten elitsyrka. För kontinentaleuropeisk del framhåller Tilly, Coercion, capital, and European states, AD 990–1992(kap. 1, fotnot 3), s. 55 att medeltida kungar sällan hade särskilt mycket större väpnade styrkor under sin direkta kontroll än andra ledande stormän, såsom biskopar och hertigar. 5 Ledungen var benämnd lething, leiðangr respektive leþunger på medeltida danska, norska respektive svenska. För en forskningsöversikt om ledungen, se t.ex. Jakobsson, Mikael, Krigarideologi och vikingatida svärdstypologi, Stockholm 1992, s. 86–94; Ersland, Norsk forsvarshistorie 1 (kap. 1, fotnot 46), s. 42–63; Skovgaard-Petersen, ”The Danish kingdom” (kap. 1, fotnot 48), s. 359–361; Blomkvist, The discovery of the Baltic (kap. 1, fotnot 31), s. 203–208; Larsson, Gunilla, Ship and society. Maritime ideology in late Iron Age Sweden, Uppsala 2007, s. 299–303; Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290 (kap. 1, fotnot 27), s. 255–267; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 72–79.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=