kapitel 3 • kungen och rättskipningen 189 förena detta med denmarxistiska uppfattningen, företrädd inte minst av Andreas Holmsen, att en starkare kungamakt främjade stormännens ställning. För mig förefaller det mest troligt, vilket knappast kan prövas utifrån lagmaterialet, att kungens ökade rättsliga makt var ett resultat av kunglig maktsträvan, understödd av kyrklig politisk doktrin. Både det danska, norska och svenska lagmaterialet vittnar om att kungens lagfästa rättsliga uppgifter och befogenheter ökade över tid. I varje land expanderade först kungens dömande makt, sedan hans lagstiftande makt och sist hans exekutiva makt. Norge skiljer ut sig från Danmark och Sverige genomenmer omfattande centralisering och institutionalisering av kungens rättsliga makt. Ökningen av kungens rättsliga makt inleddes dessutom tidigare i Norge än i Danmark och Sverige. I alla de tre nordiska länderna växte kungens bötesrätt och i synnerhet för norsk del ökade antalet kungliga ensaksböter. Den närmast genomgående tredelningen av bötesintäkterna i Sverige visar på en svagare bötesrätt för kungen och uttrycker en institutionaliserad uppdelning av resurser mellanmålsägande, lokalsamhälle och kung. En överföring av dömande makt – starkast för norsk del och svagast för dansk del – från tingsmenigheter till kung ägde rum i alla de tre nordiska länderna. Det skedde dels genom ökad kunglig kontroll över tingen och lagmännen, dels genom inrättandet av särskilda kungliga domstolar och dels genom att införa en överklaganderätt till kungen som högste domare. Kungen fick även en ökande benådningsrätt, vilken också den blev mest omfattande i Norge. I allt större utsträckning kom kungen i besittning av lagstiftande makt. Lagstiftningsrätten kom först till uttryck i stadgelagstiftning och följdes sedan av att kungen fick rätten att utarbeta lagförslag. Den verkliga normgivningsmakten överfördes därmed successivt från tingsmenigheterna till kungen. Anspråk på suverän kunglig lagstiftningsmakt stoppades i Danmark och Sverige men var mest framgångsrika i Norge. Försök att göra kungariket till en rättsenhet, med enhetlig lagstiftning, nådde först framgång för norsk del och senare för svensk del men misslyckades för dansk del. En kunglig exekutiv makt under institutionaliserade former framträdde först efter det att kungen kommit i besittning av betydande dömande och lagstiftande makt. Kungliga ämbetsmän fick större ansvar för att verkställa straff och även för att lagföra brott. Ett kungligt ansvar för att hjälpa svaga att försvara sin rätt är mer framträdande dansk och norsk rätt än i svensk Kapitelsammanfattning
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=