lagfäst kungamakt under högmedeltiden 188 utnämningsmakt av professionella domare. Ernst H. Kantorowicz (1895– 1963) har betraktat, i en diskussion om förhållandena i Europa i allmänhet under medeltiden, delegerad kunglig domsmakt som ett uttryck för en mer utvecklad kungamakt och ett mer institutionaliserat och professionaliserat rättssystem.332 Ifall vi applicerar det synsättet på de nordiska länderna kan den norske kungens mindre personliga dömande makt anses spegla ett mer utvecklat rättssystem i Norge än i Danmark och Sverige. Kungamakten verkar i första hand ha strävat efter att överta allt fler dömande och lagstiftande funktioner från tingsmenigheterna i de enskilda lagsagorna snarare än att bygga ut exekutiva maktfunktioner. Detta är en viktig iakttagelse, eftersom den går emot en central tes hos både anglosaxiska medeltidshistoriker med ett liberal-konstitutionalistiskt perspektiv och vissa norska historiker som Jens Arup Seip och Knut Helle.333 Dessa menar ju att kungens rättsliga, framförallt exekutiva, funktioner utvecklades som en följd av ett samhälleligt behov av dem. Som jag visat verkar istället den exekutiva makten först ha blivit en kunglig prioritet sedan kungen kommit i besittning av dömande och viss lagstiftande makt och då för att stärka den kungliga auktoriteten. Likväl är jag öppen för möjligheten – även om det inte går att utläsa av lagmaterialet – att kungamakten ändå kan ha haft en icke-institutionaliserad exekutiv makt. Eftersom mäktiga personer – särskilt om de kunde hålla sig med ett väpnat följe – hade möjlighet att bortse från ett fredlöshetsstraff kan kungamakten ha fungerat som en garant för att fredlösheten fick sin avsedda effekt. Kungamakten kan ha bidragit till att jämna ut styrkeförhållandena mellan en svag målsägande och en mäktig fredlös. Liksom Fredric L. Cheyette och Hans Jacob Orning finner jag ingenting som talar för att det fanns någon önskan hos tingsmenigheten att varken överlämna dömande, lagstiftande eller exekutiv makt till kungen. Frågan inställer sig då vem som var drivande i utvecklingen mot ökad rättslig makt för kungen. Eftersom minskad dömande och lagstiftande makt på lokal och regional nivå torde ha beskurit stormännens makt, finner jag det svårt att 332 Se t.ex. Kantorowicz, Ernst H., ”Kingship under the impact of scientific jurisprudence”, i Marshall Clagett m.fl. (red.), Twelfth-century Europe and the foundations of modern society, Madison 1966, s. 93. Som Kantorowicz, Selected studies (kap. 2, fotnot 1), s. 155 framhåller agerade emellertid även vissa kungar i Europas mest utvecklade riken – såsom LudvigIX (1226–1270) av Frankrike, liksom Henry III (1216–1272) och Edward I (1272–1307) av England – personligen ofta som domare. Utvecklingen gick emellertid mot att kungen alltmer sällan dömde personligen och att det istället blev kungens uppgift att utse domare att skipa den kungliga rättvisan. 333 Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 127. Jmf Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 218.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=