kapitel 3 • kungen och rättskipningen 187 en förstärkning av kungens maktresurser. Som vi sett nådde centraliseringen längst i Norge. Den blev minst påtaglig i Danmark fastän den inleddes tidigare där än i Sverige. Ett av de mest påtagliga uttrycken för en centralisering och hierarkisering av den rättsliga makten var att uttolkningen av lagarna, för norsk och svensk del, ytterst kom att underställas kungen som högste domare. Den successiva överföringen av rättslig makt från tingsmenighet till kung kom även till uttryck genom att tingsmenigheten fick en allt mindre aktiv roll i lagstiftningsprocessen. Det var en process som, något förenklat, inleddes med kunglig stadgelagstiftning och fullbordades med proklamationen av riksgiltiga lagar. Att lag och rättskipning alltmer knöts till riket, och därmed till kungamakten, kan förstås både i termer av centralisering och territorialisering. Genom riksgiltig lagstiftning blev riket i allt högre grad en rättsenhet och därmed blev även kungens lagfästa makt i högre grad enhetlig i respektive rike. Framväxten av ett system med kungliga ämbetsmän, som hade ansvar för avgränsade områden av riket, innebar vidare en territorialisering av kunglig makt. Införandet av ämbetsmän med bestämda funktioner var även ett utslag för en tilltagande institutionalisering av kungamakten. Den klarare uppdelningen av jurisdiktionen över olika rättsområden, och av bötesfördelningen mellan kungen och andra aktörer, är även det att betrakta som utslag för en institutionalisering. En sådan ägde också rum genom att maktutövningen fick fastare former och kom att utövas av beständiga organ. Jag betraktar denna utveckling som en förutsättning för uppkomsten av en mer omfattande kunglig exekutiv makt. Den närmast genomgående tredelningen av bötesintäkterna i Sverige kan även den uppfattas som en slags institutionaliserad uppdelning av resurser och därmed som ett uttryck för en mer systematiserad maktdelning. Denna maktdelning, som tredelningen av böterna uttrycker, ser jag som ett uttryck för ett resultatet av förhandlingar mellan kung och tingsmenighet i en tid av kunglig expansion under 1200-talet. Tredelning kan tänkas ha bidragit till att skapa en större legitimitet för en kunglig intervention i rättssystemet och på så sätt faktiskt ha underlättat en centralisering. Likaså är det tänkbart att kungens andel i böterna fick ökad legitimitet i alla de nordiska länderna i och med att kungens ämbetsmän såg till att driva in böterna inte bara för kungens räkning utan också samtidigt åt målsäganden. Innan vi lämnar frågan om kungamaktens tilltagande institutionalisering vill jag framhålla utvecklingen mot att kungens dömande makt, i takt med att den expanderade, i ökad grad skedde per delegation genom en kunglig
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=