lagfäst kungamakt under högmedeltiden 186 En annan skillnad mellan de nordiska länderna rör storleken på summan för fredsköp, som kungen skulle erhålla. I dansk och norsk rätt var summan som den fredlöse skulle erlägga till kungen ofta en förhandlingsfråga. Det maximala beloppet var däremot fastställt i svensk rätt. Detta tolkar jag som ett uttryck för större rättstrygghet och en starkare ställning för den enskilde gentemot kungen. I Sverige kunde inte kungen kräva ett hur stort belopp som helst för en benådning och kungamakten var därigenom mer bunden av lagen och mindre autonom.331 •6. En ny iakttagelse är att framväxten av dömande, lagstiftande och exekutiva funktioner skedde i samma ordning i Danmark, Norge och Sverige. Det har varit väl känt att den kungliga dömande makten utvecklades först men tidigare forskning har sällan innehållit uttalanden om det var den lagstiftande eller den exekutiva makten som följde därefter. I min undersökning har det framkommit att en begynnande lagstiftningsmakt är märkbar tidigare än en institutionaliserad exekutiv makt. Som jag återkommer till nedan är det ett resultat med betydande implikationer för förståelsen av drivkrafterna bakom expansionen av kungens rättsliga makt. I alla de tre nordiska länderna har jag funnit att det först var sedan kungen erhållit rätt att utfärda stadgelagstiftning – det vill säga förordningar – som han fick inflytande över den ordinarie lagstiftningen. Något förenklat kan vi dela in expansionen av den kungliga makten över den ordinarie lagstiftningen i tre faser: 1) kungen kan enbart komma med förslag på ny lag till tingsmenigheterna, 2) kungen har fått makten över att utarbeta förslagen till ny lag men tingsmenigheterna har fortfarande rätten att välja att anta eller förkasta dem, och 3) kungen kan i princip på egen hand genomdriva nya lagar. Fas 1 och 2 uppnådde samtliga de nordiska kungarna under loppet av 1200-talet, medan det endast var den norske kungen som uppnådde fas 3. Redan när kungen fått rätten att utarbeta lagförslagen menar jag dock att kungen kommit att bli innehavare av den reella, om inte formella, normgivningsmakten. Utvecklingen mot att rättslig makt alltmer blev knuten till kronan, och kom att utgå från kungen, betraktar jag som utslag av en centralisering av den rättsliga makten. Eftersom rättskipning innebär maktutövning innebar det 331 Däremot är det i sammanhanget viktigt att framhålla att målsäganden i svensk rätt kunde kräva en hur stor summa som helst av den fredlöse för att ge sitt medgivande till en kunglig benådning och lagarna mer eller mindre sanktionerade denna utpressningssituation. •Reflektioner kring processuella förändringar
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=