kapitel 3 • kungen och rättskipningen 185 •4. I flera studier har det uppmärksammats att det inte inrättades en särskild kunglig domstol i Norge till skillnad från i Danmark och Sverige. Den danske och svenske kungen utövade oftare dömande makt personligen.330 Jag har kunnat bekräfta att medan kungarna i alla de tre nordiska länderna kom i besittning av större dömande makt varierade både formerna för hur den blev utövad och dess omfattning. Den viktigaste internordiska skillnaden jag funnit är att den norske och svenske kungen under 1200-talet fick makten som högste domare lagfäst, medan den danske kungen tvärtom under slutet av 1200-talet uttryckligen förbjöds att verka som högste domare. Anledningen till att en särskild kunglig domstol inte inrättades i Norge kan åtminstone delvis ha varit att kungen hade mindre intresse av detta, eftersom han redan uppnått en så stor kontroll över den dömande makten vid tingen. Som vi sett hade ju lagmännen blivit kungliga ämbetsmän på slutet av 1100-talet och verkade i praktiken som kungliga domare vid mitten av 1200-talet. I och med landslagen blev även nämndemännen underställda kungamakten. För dansk och svensk del, där tingsmenighetens dömande makt förblev mer självständig från kronan, hade kungen större intresse av en egen domsmakt. Jag finner det även viktigt att framhålla att både enligt de norska och svenska landslagarna skulle lagmännen avlägga särskilda eder till kungen. Bestämmelser om sådana eder saknas däremot för dansk del, vilket visar att kungens dömande makt per delegation inte genomgick samma grad av institutionalisering där. •5. Jag har funnit en växande rätt för kungen i alla de tre nordiska länderna att benåda fredlösa, även om villkoren för detta skilde sig åt. En ökande benådningsrätt innebar både en större rättslig makt och en resursförstärkning för kungen i och med inkomsterna från fredsköp. I samtliga nordiska lagar – utom den norska landslagen och stadslagen – var emellertid medgivande från målsäganden en förutsättning för en kunglig benådning. Jag betraktar den fria benådningsrätten som ett exempel på kungens starka ställning i Magnus Lagabøters landslov och Magnus Lagabøters bylov. Enligt dessa lagar kunde ju kungen genom sin benådningsrätt beröva någon rätten till hämnd för ett brott som medförde fredlöshet. 330 Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen(kap. 3, fotnot 17), s. 213, 237–238 var bland de första som underströk skillnaden i formerna för kungens domsmakt i Danmark och Sverige i förhållande till i Norge. Seip, Lagmann og lagting i senmiddelalderen og det 16de århundre (kap. 2, fotnot 54), s. 92 har senare t.ex. explicit framhållit: ”Den norske konge har overhodet ikke deltatt i rettspleien som dommer på samme måte som den svenske og danske”.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=