lagfäst kungamakt under högmedeltiden 184 länderna av de flesta typer av rättsliga befogenheter. Dessutom har jag funnit att den danska kungamakten kom i besittning av de flesta av samma befogenheter kort efteråt. För svensk del dröjde det avsevärt längre. Norge skilljer sig särskilt från Danmark och Sverige genom sin tidiga omfattande centralisering och institutionalisering av kungens rättsliga makt i form av fasta institutioner och ämbetsmän knutna direkt till kungen. Jag har funnit att institutionaliserad kunglig rättskipning redan vid slutet av 1100-talet var tämligen utvecklad i Norge i jämförelse med i Danmark och Sverige, där samma utveckling först skedde under första respektive andra halvan av 1200-talet. Kungen fick den tidigaste och mest omfattande dömande makten i Norge, där kungligt utsedda lagmän under 1200-talet började fungera som kungliga domare och där även representanterna till lagtingen redan under tidig medeltid utsetts av kungliga ämbetsmän. Flera forskare har framhållit att kungen genom en växande dömande makt fick möjlighet att styra rättsutvecklingen genom prejudicerande avgöranden av konkreta mål. De medeltida nordiska kungarna kom i åtnjutande av en tilltagande rätt att utfärda stadgelagstiftning. Det första tydliga uttalandet i bevarad stadgelagstiftning omatt kungen besitter en sådan rätt uppträder i Norge under tidigt 1130-tal, i Danmark år 1200 och i Sverige år 1284. Jag har funnit att stadgelagstiftningen i alla de tre nordiska länderna över tid blev allt mer omfattande och kom att beröra allt fler rättsområden. I alla de tre nordiska länderna fick – eller tog sig – kungarna rätten under 1200-talet att utarbeta förslag till lagar och proklamera nyantagna lagar. Kungligt utarbetade lagförslag och proklamationer av nyantagna lagar kan först beläggas för dansk del (1241), sedan för norsk del (1260-tal) och sist för svensk del (1296). Rätten att utfärda stadgelagstiftning och utarbeta lagförslag verkar ha varit lika omfattande för den danske och norske kungen under första halvan av 1200-talet. Med handfästningarna från år 1282, 1320 och 1326 blev dock den danske kungen fråntagen det mesta av den rätten.329 Samtidigt uppnådde den norske kungen de facto en, med medeltida mått, synnerligen omfattande lagstiftningsrätt manifesterad i landslagen år 1274 och stadslagen år 1276. Vid samma tid började den svenske kungen utöva en begränsad men växande lagstiftningsmakt. 329 Motstånd mot expanderande kunglig lagstiftningsmakt hade redan tidigare gett sig tillkänna på kontinenten. T.ex. kunde i det tysk-romerska riket lagstiftning inte införas sedan år 1231 utan samtycke från de ledande männen i det område lagen skulle gälla i, se Reynolds, Fiefs and vassals (kap. 1, fotnot 1), s. 466.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=