kapitel 3 • kungen och rättskipningen 183 av konfiskerat gods mindre, eftersom färre brott i Sverige var belagda med fredlöshet.326 Införandet av rikstäckande lagstiftning, ett bra mått på styrkan av kungarnas rättsliga makt, misslyckades i Danmark men lyckades i Norge år 1274 och sedan i Sverige vid mitten av 1300-talet.327 Även avseende den exekutiva kungliga makten framträder skillnader. Den norske kungen besatt redan föremitten av 1200-talet en exekutiv makt i högre grad än kungarna i grannländerna och fick en mycket omfattande sådan i och med landslagen och stadslagen under 1270-talet. Omkring år 1200 fick den danske kungen ett begränsat ansvar för verkställigheten av straff och detta ansvar ökade sedan under loppet av 1200-talet. De svenska lagarna ger däremot kungen mindre ansvar för detta och jag har funnit den svagare exekutiva makten särskilt framträdande i avsaknaden av uttalanden om ett mer omfattande ansvar för att skydda värnlösa. En internordisk likhet består i det ökande ansvar kungens ämbetsmän fick att verkställa dödsstraff. •3. Sedan länge är det känt att rättskipningen kom under kunglig kontroll vid en senare tidpunkt i Sverige än i Danmark och Norge.328 Några närmare jämförelser av dessa skillnader har dock inte gjorts. Jag har kunnat bekräfta att den norska kungamakten kom i besittning tidigare än kungarna i grann325 Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 177–178, 191 har noterat att kungens ställning är svagare vid urbotamål i svensk lag i och med tredelningen av det konfiskerade lösöret. Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 177 har även noterat att MLL ger kungen rätt till konfiskation även av fast egendom till skillnad från i dansk och svensk rätt. 326 Det kan särskilt framhållas att i den enda bevarade svenska lagen från första halvan av 1200-talet, VgL I, är antalet brott som leder till fredlöshet färre än i både samtida (eller äldre) danska och norska lagar. 327 Som tidigare framgått var dock JL med stor sannolikthet vid sin tillkomst avseddsom en riksgiltig lag, vilket bl.a. diskuterats av Fenger, ”Jydske Lov og de øvrige danske landskabslove” (kap. 2, fotnot 52), s. 47–50; Bøgh, ”Magten i middelalderen” (kap. 1, fotnot 100), s. 68; Tamm, ”Gulatingsloven og de andre gamle nordiske landskabslove” (kap. 2, fotnot 17), s. 66; Gelting, ”Skånske Lov og Jyske Lov” (kap. 2, fotnot 17), s. 43–52, Gelting, ”The problem of Danish ‘feudalism’” (kap. 1, fotnot 119), s. 171; Andersen, Rex imperator in regno suo(kap. 1, fotnot 7), s. 59–78, Andersen, Legal procedure and practice inmedieval Denmark (kap. 1, fotnot 24), s. 82. 328 T.ex. Vogt, The function of kinskip in medieval Nordic legislation(kap. 1, fotnot 48), s. 103 skriver: ”Direct royal legislation developed earlier in Norway and Denmark than in Sweden.” Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 215, 246, 260 framhåller att rättsutvecklingen tidigare nådde ett mer avancerat stadium för dansk och norsk del än för svensk del, samt noterar att den kanoniska rätten fick ett senare genomslag i Sverige än i de nordiska grannländerna, se även t.ex. Hellström, Biskop och landskapssamhälle i tidig svensk medeltid(kap. 1, fotnot 34), s. 332; Line, Kingship and state formation in Sweden, 1130–1290(kap. 1, fotnot 27), s. 378; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 212 för liknande konstateranden.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=