lagfäst kungamakt under högmedeltiden 182 dömande, lagstiftande och exekutiv makt. Detta är tydligt inte minst i Magnus Lagabøters landslovår 1274 ochMagnus Lagabøters bylovår 1276. Dessa två lagar ger kungen mer omfattande rättsliga befogenheter än några andra medeltida nordiska lagar. Antalet brott som berättigade kungen till ensaksböter är dessutom fler i de norska lagarna än i de danska och svenska lagarna. Det råder enighet om att den norske kungen besatt större rättslig makt än de andra nordiska kungarna. Frågan huruvida den danske eller svenske kungen hade den mest omfattande rättsliga makten har däremot knappast diskuterats. Genom att jämföra de rättsliga befogenheter som de danska, norska och svenska lagarna ger kungarna har jag kunnat nyansera bilden. Jag har kunnat visa att den svenske kungen överlag besatt en svagare rättslig makt än den danske kungen fram till slutet av 1200-talet. Vidare har jag funnit att Norge särskilt skilde ut sig genom en starkare centralisering av rättslig makt. Danmark utmärktes istället av en svagt centraliserad rättskipning, trots att försök till en centralisering inleddes tidigare än i Sverige. Den svenske kungens svagare rättsliga makt kommer klart till uttryck genom mindre andelar av böterna. Den främsta anledningen är den tredelning av böter mellan kung, målsägande och lokalsamhället (hundaret/häradet) som rådde i Sverige till skillnad från den tvådelning av böterna mellan kung och målsägande som dominerade i Danmark och Norge.323 Eftersom en tredjedel av böterna i Sverige stannade i lokalsamhället kan tredelningsprincipen sägas uttrycka en mindre centralisering av resurserna till kungen och speglar en svagare kungamakt och starkare lokalmakt.324 I Danmark och Norge, där kungen i vanliga fall uppbar hälften av böterna, fick visserligen kungen avstå från, eller överlåta, en del av dem för att finansiera rättskipningen på lokal nivå. En sådan ordning gav likväl kungen större autonomi, inte minst eftersom han hade möjlighet att behålla större delar av bötesbeloppet för egen del. Särskilt värt att framhålla är att kungen hade en mindre rätt till inkomster från rättskipningen i Sverige jämfört med i Danmark och Norge i och med att den egendom som konfiskerades från en fredlös – med undantag för vid majestätsbrott – skulle tredelas precis som böterna. I Danmark och Norge tillföll istället den konfiskerade egendomen i sin helhet kungen.325 Jämfört med i Norge var dessutom möjligheten att erhålla delar 323 Denna tredjedel av böterna gick oavkortat till hundaret/häradet, främst för att bekosta ett rättsväsende som, i och för sig, i allt högre grad lydde under kungamakten. 324 Den svenske kungen erhöll visserligen genomgående högre bötesbelopp än den norske kungen men det väsentliga här är att den norske kungens andel av böterna var avsevärt större.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=