kapitel 3 • kungen och rättskipningen 181 Jag har funnit att ökningen av kungens rättsliga makt skedde på ett ganska likartat sätt i Danmark, Norge och Sverige. Den kungliga målsäganderätten förstärktes genom en växande, med tiden nästan genomgående, kunglig rätt till andelsböter vid allt fler typer av brott. I synnerhet för norsk del ökade även antalet kungliga ensaksböter. Att fler brott belades med fredlöshet medförde dessutom att kungen oftare kunde konfiskera egendom och även uppbära större intäkter från fredsköp. Ökningen av kungens dömande makt skedde dels genom större makt över tingen och över utnämningen av domare och lagmän, dels genom en överföring av dömande makt till särskilda kungliga domstolar och dels genom en större överklaganderätt till kungen som högste domare. I både Danmark, Norge och Sverige gjorde kungen allt större anspråk på lagstiftande makt. Expansionen av exekutiv makt skedde främst genom att kungliga ämbetsmän fick ökat ansvar för verkställighet av straff och även för lagföring av brott. • 2. Det har påtalats av ett antal historiker och rättshistoriker att den norske kungen besatt en större rättslig makt än de danska och svenska kungarna.322 Uttalandena har emellertid i regel varit ganska allmänt hållna och forskarna har sällan närmare gått in på vari skillnaderna bestod. Min studie av lagmaterialet bekräftar att den norske kungen hade störst rättslig makt. Under andra halvan av 1200-talet, när möjligheterna till en jämförelse mellan de nordiska länderna är störst, har jag funnit att den norske kungen i nästan alla avseenden hade såväl störst målsäganderätt sommest omfattande 322 I den tidigare forskningen har det konstaterats att den kungliga kontrollen över rättssystemet var starkare i Norge än i Danmark och Sverige under 1100- och 1200-talen. För explicita uttalanden om detta se t.ex. Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 92, Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7), s. 260, Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 349. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 212, 225 påpekar att en offentlig rättskipning, utgående från kungen, växte fram tidigare i Norge än i Danmark och Sverige och att den långsammare utvecklingen i de två senare länderna sannolikt hörde samman med ett motstånd hos stormännen mot en sådan utveckling. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 126–127, 133 understryker vidare att böter under 1200-talet sannolikt var den norske kungens största enskilda inkomstkälla (30–50 procent), medan den endast var en ganska obetydlig inkomstkälla (mindre än 8 procent) för den danske kungen. Bagge finner källäget för dåligt för att tillåta några jämförelser med svenska förhållanden. Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 131 framhåller vidare att en större del av de kungliga inkomsterna från såväl böter som andra inkomstkällor gick direkt till kungen i Norge än de gjorde i Danmark eller Sverige. Bagge, ”Skandinavisk statsdannelse” (kap. 1, fotnot 23), s. 225 påtalar även att den norske kungen fick större andelar av böterna i Norge än i grannländerna. Dessutom anför han som en annan viktig skillnad att fredlöshet gällde i hela det norska riket, medan fredlöshet i Danmark och Sverige vanligen endast omfattade en lagsaga.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=