lagfäst kungamakt under högmedeltiden 178 Ett antal internordiska likheter och skillnader avseende kungens rättsliga makt har, trots få komparativa studier, blivit uppmärksammade: 1) att en ökning av kungens rättsliga befogenheter och uppgifter ägde rum i samtliga de tre nordiska länderna, 2) att den norske kungen hade större rättslig makt än de danska och svenska kungarna, 3) att kungens rättsliga makt växte tidigare i Danmark och Norge än i Sverige, och 4) att en särskild kunglig domstol inrättades i Danmark och Sverige, där kungarna utövade betydande dömande makt personligen, men inte i Norge, där kunglig domsmakt mest skedde per delegation. Som, mig veterligen, helt nya observationer kan tillläggas: 5) att ökningen av den kungliga benådningsrätten var gemensam för alla de tre nordiska länderna men störst i Norge samt 6) att framväxten av dömande, lagstiftande och exekutiva funktioner ägde rum i samma ordning i varje land. Först går jag igenom punkterna 1–4 och diskuterar hur mina resultat förhåller sig till dessa likheter och skillnader, som delvis redan sedan tidigare varit kända. I vissa fall räcker det med att konstatera att mina resultat överensstämmer med vedertagen uppfattning, i andra fall kommer jag att kunna precisera eller vidareutveckla bilden utifrån mina iakttagelser. Därefter diskuterar jag mina nya observationer i punkterna 5–6. Avslutningsvis presenterar jag några reflektioner kring internordiska likheter och skillnader och inom något medeltida rättsområde i den meningen att samma (eller ens likartade) frågor ställts till källmaterialet från flera nordiska länder i syfte att därigenom finna likheter och skillnader. Däremot har ett antal studier analyserat lagar från flera nordiska länder, men utan en målsättning att vare sig företa en generaliserande eller kontrasterande komparation. Bl.a. har Maurer, Udsigt over de nordgermanske Retskilders Historie (kap. 3, fotnot 176), Norseng, ”Lovmaterialet som kilde til tidlig nordisk middelalder” (kap. 2, fotnot 15), Jón Viðar Sigurðsson m.fl. ”Making and using the law in the North, c. 900–1350” (kap. 2, fotnot 18) och Strauch, Mittelalterliches nordisches Recht bis 1500(kap. 2, fotnot 15) beskriver de bevarade medeltida lagarna från de nordiska länderna (inklusive Island). Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen(kap. 3, fotnot 17) undersökte kungafriden i det medeltida Norden, Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85) bruket av romersk rätt i Norden och Vogt, The function of kinskip in medieval Nordic legislation(kap. 1, fotnot 48) släktens funktion i rättssystemet i de nordiska länderna under medeltiden. Vidare har ett antal forskare jämfört resultaten från egna källstudier från ett nordiskt land med uppgifter från sekundärlitteraturen om förhållandena i de andra nordiska länderna. Till den senare typen av studier hör Gædeken, Retsbrudet og reaktionen derimod i gammeldansk og germansk ret (kap. 3, fotnot 7), Fenger, Fejde og mandebod(kap. 1, fotnot 85), Fenger, Fred og ret i middelalderen, Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14), Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), Åqvist, Kungen och rätten (kap. 1, fotnot 7) och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23). Även många nyare studier, t.ex. Andersen, Rex imperator in regno suo (kap. 1, fotnot 7), Andersen, Lærd ret og verdslig lovgivning (kap. 1, fotnot 24), Andersen, Legal procedure and practice in medieval Denmark (kap. 1, fotnot 24), innehåller förhållandevis få internordiska jämförande utblickar.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=