lagfäst kungamakt under högmedeltiden 176 även i praxis börjar hot om böter för brott mot kungens brev förekomma på 1300-talet.309 Detta menar jag visar att kungens brev kommit att få en ställning som påminner om den för lagar. Jag finner att de svenska lagarna innehåller färre exempel, i förhållande till i samtida dansk och norsk rätt, på att kungen besatt eller eftersträvade institutionaliserade exekutiva funktioner. En indikation på någon form av begränsat kungligt ansvar för verkställigheten av straff framträder likväl redan i Äldre Västgötalageni och med bestämmelsen att en tjuv kan dömas till straffarbete på kungens gård.310 Även i lagar där kungamakten är tämligen svag, såsomDalalagen, framträder en viss kunglig exekutiv makt i och med att kungens ämbetsmän ansvarar för att säkerställa att den som blivit tilldömd böter också verkligen får dem.311 Kungaräfsten i Östgötalagenger uttryck för den starkaste exekutiva makt som vi finner i någon av de svenska landskapslagarna. Utmätningar hos dem som vägrade betala sina böter skulle företas genom dess försorg.312 Dessutom har i Östgötalagen kungens åklagare bland annat ansvar för skiftet av boet tillhörande en fredlös.313 Det mest tydliga exemplet på kunglig exekutiv makt i landskapslagarna från Svealand är bestämmelsen att kungen ska låta halshugga bannlysta som inte försonat sig med kyrkan inom utsatt tidsfrist.314 Det handlar här inte om att bistå någon enskild målsägande, utan kungen ska istället, med sin våldsmakt, bistå kyrkan i dess maktutövning. I Magnus Erikssons landslag ochMagnus Erikssons stadslag finner vi emellertid exempel på att kungamakten även ställde sin våldsmakt till disposition till skydd för enskilda. Den som förbröt sig mot någon som fått frid av kungen genom ett öppet kungligt brev hade nämligen förverkat liv och lösöre.315 Medan de svenska lagarna ger kungen ganska få exekutiva uppgifter föreskriver de att kungen ska övervaka att domare, häradshövdingar och länsmän fullgör sina skyldigheter och inte missbrukar sina ämbeten.316 Det är 309 Ljungfors, Åke, Bidrag till svensk diplomatik före 1350, Lund 1955, s. 136, 148–150. 310 VgL II Tj: 16–27. 311 DL R: 5. 312 Se ÖgL R: 3. 313 ÖgL D: 5. Enligt ÖgL R: 3 lät kung Knut Eriksson (1167–1196) fordringsägarens rätt till självförpantning (nam) hos gäldenären ersättas av ett reglerat utmätningsförfarande. 314 ÖgLKk: 25; DL Kk: 15; VmL Kk: 12; UL Kk: 13; SdmLKk: 10; HL Kk: 14. 315 MEL Kg: 27; MESt Kg: 9. Målsägaren ges rätt till ⅓av lösöret och kungen till ⅔. 316 ÖgL R: 23; DL R: 2; UL R: 2; SdmL R, 3; MEL R: 3; MESt Kg: 14. Kungens exekutiva makt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=