kapitel 3 • kungen och rättskipningen 175 stiftning ska alltså enbart reglera redan uppkomna förhållanden och inte användas som ett politiskt styrmedel. Stadfästelsebrev och förord till UpplandslagenochSödermannalagenslår fast att kungen är i rättmätig besittning av makten att låta utarbeta nya lagar.303 Det framkommer att medan tingsmenigheten fortfarande har makten att anta nya lagar har tingsmenigheten inte längre kontrollen över utformningen av dem. Dessutom verkar det inte längre tillräckligt att tingsmenigheten antar en lag för att den ska få full rättskraft. Endast den kungligt proklamerade lagen betraktas som en giltig rättskälla. Därmed har kungen skaffat sig ensamrätt att utfärda nya lagar.304 MagnusEriksson(1318–1364)var enmer aktiv lagstiftare än tidigare svenska kungar.305 Motivet till utfärdandet avSkänninge stadgaår 1335 ochUppsala stadgaår 1344 uppges vara de rättsliga missförhållanden som uppstått under kungens omyndighet. Detta är alltså återigen ett exempel på att kungen, genom sin lagstiftning, gör anspråk på att återuppväcka gammal rätt som fallit i glömska enligt den medeltida uppfattningen, som Fritz Kern diskuterat, att gammal lag betraktas som god lag.306 Inte heller Magnus Erikssons landslag och den samtida Magnus Erikssons stadslag ger kungen rätt att lagstifta på egen hand. Principerna för ny lagstiftning institutionaliseras i landslagen som fastställer att: 1) kungen låter utarbeta ett nytt lagförslag, 2) landstingen antar lagförslaget, och 3) kungen proklamerar den nya lagen.307 Gabriela Bjarne Larsson framhåller att landslagen likväl ger kungen en starkare kunglig normgivningsmakt än i landskapslagarna, eftersom den innehåller bestämmelser om straff för trots mot kungens brev och domar.308 Åke Ljungfors har tidigare uppmärksammat att 303 Bland landskapslagarna från Svealand är det baraDLsom inte tillerkänner kungen någon som helst lagstiftningsrätt. I VmL Km: 12; R: 14; HLPrologus, Ä: 16, däremot, omnämns kunglig lagstiftningsrätt i korthet. Wiktorsson, Per-Axel, Södermannalagens B-handskrift. Textens historia och språk, Uppsala 1976, s. 25–26 menar att tillägg fördes in successivt i SdmL tills de blev så talrika att man slutligen, år 1327, önskade en stadfästelse av kungen på en ny redaktion av lagen med alla dessa tillägg införda. Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 103 har emellertid framhållit att det måste ha ansetts att det varit en ny lag som tillkom år 1327, då detta är vad stadfästelsebrevet anger och den uppfattningen delar jag. 304 UL Confirmatio, SdmL Confirmatio, Prologus. 305 Lagstiftningsverksamheten under Magnus Eriksson behandlas bl.a. av Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 122–157; Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 35–59; Nordberg, I kung Magnus tid (kap. 3, fotnot 34), s. 107–125. 306 Kern, Kingship and law in the Middle Ages (kap. 1, fotnot 6), s. 149–151 et passim. 307 MEL Kg: 5; MESt E: 27. Se också Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 96. 308 Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 42.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=