kapitel 3 • kungen och rättskipningen 171 kets främsta män, med löfte att förhindra bland annat brott mot hemfrid, kvinnofrid, kyrkofrid, tingsfrid samt orätt hämnd och lemlästning.286 Eftersom kungen var förpliktigad att beivra edsöresbrotten betraktades de som direkta förbrytelsermot kungamakten. Till skillnad från vid andra urbotamål resulterade edsöresbrotten i att gärningsmannen blev biltog (biltogh), det vill säga fredlös i hela riket och inte bara i den lagsaga där brottet begåtts.287 Den biltoge kunde endast återfå sitt rättsskydd om målsäganden var villig att acceptera en förlikning och 40 marker sedan erlades till kungen.288 Edsöret fick stor betydelse i och med att det blev en integrerad del av svensk rätt och som en tidig form av rikstäckande lagstiftning bidrog det till ökad rättslig likformighet inom riket. Det var den första typ av brott som blev knutet till riket och kungens jurisdiktion istället för till landstinget i den enskilda lagsagan.289 Alsnö stadgaår 1279 ochSkänninge stadgaår 1284 innebar ett stort genombrott för kunglig stadgelagstiftning i det svenska riket.290 I likhet med edsöeuropæiske baggrund” (kap. 2, fotnot 11), s. 398–399 har framhållit att fridslagstiftning runt om i Europa ofta just byggde på en konstitutiv ed. 286 ÖgL E: 1–7; DL E: 1–7; UL Kg: 4–8; VmL Kg: 1–5; HL Kg: 1–6; SdmL Kg: 4–8; MEL E: 1–23; MESt E: 1–25. I ÖgL E: 1–7; D: 2; HL Kg: 1–6; MEL E: 1–23; MESt E: 1–25. I MESt E: 26 nämns även hemlighusfrid och badstugufrid som edsöresbrott. Enligt MESt E: 21, 24 är det också ett edsöresbrott att binda en oskyldig person. Brott mot torgfriden är i flera lagar ett allvarligt brott men dock inte ett edsöresbrott, se t.ex. UL M: 12; DL M: 12; VmL M: 22, 24. 287 ÖgL E: 8; DL E: 6; UL Kg: 9; SdmL Kg: 9; VmL Kg: 6; HL Kg: 6; MEL E: 24. I stadslagarna tillämpas förvisning från staden som straff istället för biltoghet. Om begreppet biltogh, se Riisøy, ”Outlawry” (kap. 3, fotnot 14), s. 123. Den som brutit mot kungens edsöre (ezöre konongs) kunde straffritt dödas var som helst i riket, se UL M: 16; SdmL M: 31. UL Kg: 4–9; SdmL Kg: 9; HL Kg: 6; MEL E: 24. 288 ÖgL E: 10; UL Kg: 9; SdmL Kg: 9; HL Kg: 6; MEL E: 27. Den som brutit edsöret kan enligt MESt E: 26 få tillbaka sin fred om han bötar 60 marker till målsäganden, 60 till kungen och 40 till staden. Angående vem som har rätt till fredsbön vid edsöresbrott, se diskussionen i Bjarne Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 24–25. 289 Utförligast, och sannolikt i sin ursprungligaste form, är edsöreslagstiftningen enligt Westman, Karl Gustaf, Svenska rådets historia till år 1306, Uppsala 1904, s. 203 återgiven i ÖgL E: 1–16men den är – i något skiftande form – recipierad i alla lagar utom VgL I. Som t.ex. Westman, Karl Gustaf, Den svenska nämnden. Dess uppkomst och utveckling, Stockholm 1912, s. 14, Sjöholm, Sveriges medeltidslagar (kap. 1, fotnot 85), s. 190 och Lindkvist, ”Kings and provinces in Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 230 framhållit tillkom VgL I före edsöret. Edsöresbrotten motsvaras där av urbotamål (orbötæ mal) som endast medförde fredlöshet inom den västgötska lagsagan, se Lindkvist, ”Law and the making of the state in medieval Sweden” (kap. 1, fotnot 23), s. 218. 290 Dateringen avSkänninge stadgatill år 1284 av Kjellén, Rudolf, ”Om dateringen af Alsnö och Skeninge herremöten under Magnus Ladulås”, [svensk] Historisk tidskrift 14 1894, s. 247– 260 kan betraktas som tämligen säkerställd. Däremot råder det viss osäkerhet om date-
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=