lagfäst kungamakt under högmedeltiden 168 fast egendom och när giftoman vägrade att lämna över fästmön till fästmannen.266 Till kungens dömande makt kan också räknas rätten att utfärda dispenser av olika slag, såsom kungliga dispenser att låta ett frillobarn få ärva.267 Kungens dömande makt framträder också av Skänninge stadga från år 1335, enligt vilken ingen skulle dömas till döden för våldgästning med mindre än att kungen först hört målet.268 Skillnader i den administrativa indelningen av riket hade betydelse för kungens rätt att utse domare och därmed utöva dömande makt per delegation. I Götalandskapen, indelade i häraden, ansvarade en av tingsmenigheten utsedd häradshövding för rättskipningen. I Svealandskapen, indelade i hundare, hade en länsman och två domare utsedda av kungen motsvarande funktioner.269 Med Magnus Erikssons landslag infördes en indelning av hela riket i häraden, med häradshövdingen som kunglig ämbetsman. Under ledning av den kungligt förordnade lagmannen fick en tolvmannanämnd (næmpnæ tolff mæn) nominera tre kandidater till häradshövding, som kungen sedan fritt kunde välja mellan.270 Enligt Upplandslagen, Södermannalagen, VästmannalagenochHälsingelagen utgick den dömande makten från kungen.271 Kungen blev som domare därmed överordnad alla andra världsliga domare, vilket öppnade för att vissa mål blev möjliga att överklaga till kungen.272 I landskapslagarna kommer kungens dömande makt starkast till uttryck i Västmannalagen. Där är det uttryckligen påbjudet att kungen ska pröva sanningen i komplicerade rättsliga frågor i sin egenskap av högste domaremed befogenheten att upphäva alla domar.273 Kungens dömande makt blev tydligare reglerad i Uppsala stadga år 1344.274 Det innebar en ytterligare institutionalisering av den kungliga domstolen – 266 ÖgL V: 30; G: 8. 267 ÖgL G: 8, 19, Ä4. Det hör också till kungens ansvarsområde att tillse att en ny förmyndare utses åt faderlösa barn med en misskötsam förmyndare. 268 DS 3175. 269 Val av domare behandlas i UL R: 1, SdmL R: 1, VmL R: 1, HL R: 1. Se även SdmL Add.: 1, 11; DL R: 1–3. Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14), s. 36 framhåller att enligt UL R: 1 tillsätter kungen domarna och de kan betraktas som hans ämbetsmän. 270 MEL R: 1. 271 UL R: 1; VmL R: 1; SdmL R: 1; HL R: 1. 272 UL R: 10. Enligt ULgick åtminstone vissa mål att överklaga till kungen, se ULKk: 20, R: 7, 10, B: 17. Även enligt VgL Kk: 70, Förn 39 ochVgL III: 32, 51 gick det att överklaga domar från landstinget till den högste domaren. Denne högste domare var landsherren, i VgL IV: 21 kalladdominus terræ, och torde vara identisk med kungen. 273 VmL R: 19. 274 DS 3864. Art. 11–14 meddelar föreskrifter för formerna av kungens dömande makt.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=