kapitel 3 • kungen och rättskipningen 167 trainsatt härads- eller landsting.260 En särskild kunglig domstol, kungaräfst (kununx ræfst), omnämns för första gången i Östgötalagen. Enligt en uppgift i denna lag ska kungaräfsten ha inrättats av en kung Knut – antingen Knut Eriksson (1167–1196) eller Knut Långe (1231–1234) – och det påbjuds att den ska sammanträda i varje lagsaga åtminstone vart tredje år.261 I Magnus Eriksson landslagpåbjuds uttryckligen kungaräfst i hela riket.262 Kungaräfsten hade en omfattande jurisdiktion med ensamrätt till att lagföra, förutom edsöresbrott, samtliga högmålsbrott, våldgästning, alla tvister som involverar stridiga eller olagliga eder, alla tvistemål rörande fast egendom, knivhuggningar, trots mot kungliga domar, alla mål med 40 marker i böter i straffskalan, rångäldsmål, rån, olaga nämnder och beskyllning från minst tre personer att någon skulle vara tjuv.263 Inrättandet av kungaräfsten betraktar jag, eftersom den hade en så omfattande jurisdiktion, som ett starkt utslag för en kunglig centralisering av den dömande makten. Den bör ha bidragit till ökad likformighet av rättspraxis i riket och därigenom, i förlängningen, banat vägen för riksgiltig lagstiftning. Vid edsöresbrott hade kungen en större makt över kungaräfsten än vid andra brott som den prövade. Ledamöterna i kungaräfsten blev normalt utsedda av häradshövdingen men vid edsöresbrott hade kungen rätt att själv utse dem.264 Sålunda var edsöresbrotten de enda brott som föll direkt och exklusivt under kungens domsmakt. Jag delar Gösta Åqvists uppfattning att inrättandet av en speciell kunglig domstol för särskilt allvarliga brott tyder på att kungen inte hade fullt förtroende för den dömande makt som utövades vid tingen. Samtidigt bör det framhållas att kungaräfsten, enligt Östgötalagen, tillkom före edsöreslagstiftningen och således inte kan ha inrättats med edsöresbrotten specifikt i åtanke.265 Vid sidan om kungaräfsten kunde kungen, enligt Östgötalagen, i vissa fall också inom ramen för det ordinarie rättssystemet agera domare parallellt med lagmannen (eller häradshövdingen). Det rörde sig om vissa tvister om 260 UL R: 1; DL R: 1; VmL R: 2; SdmL R: 1–2. 261 ÖgL R: 3. För en definition avkununx ræfst, se Ranehök, Centralmakt och domsmakt (kap. 3, fotnot 14), s. 5–6. 262 MEL R: 34. 263 ÖgL R: 2; se ävenÖgL E: 13, Kg 13, 16, R: 17, D: 12 ochMEL Kg 31, E: 23, 30. Särskilda rättegångsregler gällde för kungaräfsten, se MEL R: 36. 264 ÖgLR: 1. Exempel på de uppgifter som föll på häradshövdingen, som var ledare av häradstinget och ibland även utövade exekutiv makt, återfinns också i VgL I Tj: 5–6, 30; VgL II Förn: 43, Tj: 17, J: 5, Add. 1, 6. 265 Åqvist, Kungen och rätten(kap. 1, fotnot 7), s. 138.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=