lagfäst kungamakt under högmedeltiden 164 i tre lika stora delar – til treskiptis – mellan kung, målsägande och lokalsamhället (härad/hundare).244 Denna tredelningsprincip gällde även konfiskationen av lösöret från den som blivit dömd till fredlöshet, till och med vid edsöresbrott.245 Sålunda erhöll kungen i Sverige, till skillnad från i Danmark och Norge, endast en tredjedel av den egendom som tillhörde till exempel stormän som begått fridsbrott eller på annat sätt utmanat kungamakten. Den svenska kungamakten hade enligt rådande uppfattning en mycket begränsad rätt till ensaksböter före mitten av 1200-talet men däremot redan betydande anspråk på andelsböter.246 Min undersökning bekräftar att kungen fick rätt till böter vid allt fler allvarliga våldsbrott, även ensaksböter när dessa innebar en kränkning av kungafriden.247 Kungens rätt till andelsböter växer dock mer än rätten till ensaksböter. Dessutom omnämns kungliga straffbestämmelser i de senare lagarna allt oftare i motsats till landskapets (eller stadens) rätt.248 Att dråp betraktades som en kränkning av kungen framgår också av rätten till böter vid dulgadråp (dulghadrap), det vill säga böter från markägaren eller lokalsamhället om ett dråp fortfarande inte blivit uppklarat efter ett år.249 Egendomsbrott betraktades också som en kränkning av kungen. Det framgår bland annat av att flera av lagarna berättigar kungen till höga ensaksböter när någon släpper en gripen tjuv.250 I Äldre Västgötalagenhar kungen en ganska begränsad bötesrätt för brott mot allmän ordning. Antalet sådana brott, som berättigar kungen till böter, ökar över tid i lagarna och är flest i Magnus Erikssons landslag och Magnus Erikssons stadslag.251 Till nytill244 De viktigaste studierna kring bötesstraffet i de svenska medeltidslagarna är Björling, Om bötesstraffet i den svenska medeltidsrätten(kap. 3, fotnot 36), Hemmer, Ragnar, Studier rörande straffutmätningen i medeltida svensk rätt (kap. 3, fotnot 231), och i synnerhet Wennström, Brott och böter (kap. 3, fotnot 34). Liknande studier saknas tyvärr för dansk och norsk del. 245 Det kan noteras att antalet urbotamål är fler i VgL II, ÖgL, MEL och MESt än i UL, DL, VmL, HL och SdmL. 246 Larsson, Stadgelagstiftning i senmedeltidens Sverige (kap. 1, fotnot 28), s. 18–19; Péneau, ”La table du royaume” (kap. 1, fotnot 97), s. 243 instämmer i detta. 247 Se t.ex. ÖgL D: 15; V: 6, 21; UL M: 12. SdmL M: 10; HL R: 14; MEL Dvi: 28, 42; MESt Dvi: 14, E: 13, 15, 20, 23. 248 Se t.ex. UL M: 12; DL E: 7; HL Kg: 6; MEL E: 7; MESt E: 6. 249 VgL I D: 14; VgL II D: 28–31; ÖgL D: 11–12; DL M: 4–5; UL M: 8; VmL M: 8; SdmL M: 22; HL M: 5; MEL Dvi: 28–30. 250 VgL II Tj: 30; VgL II R: 4; ÖgL V: 34; DL Tj: 5; MEL Tj: 11. Enligt MESt Tj: 20 ska bötesbeloppet tvådelas mellan kung och stad om en gripen tjuv släpps. MEL Tj: 30 föreskriver att en gripen tjuv ska överlämnas till kungens länsman. MEL Tj: 11, 39; MESt Tj: 20 föreskriver att den som tar lösen för en tjuv ska ge hela summan och dessutomböta 40marker. 251 Ordningsbrotten inkluderar avtalsbrott, olovligt bete, bristande underhåll av gärdesgårdar och broar, brott mot jaktregler, brott mot gästningsplikten, fusk med tomtgränser,
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=