lagfäst kungamakt under högmedeltiden 160 materialet – och den visar, inte minst i ljuset av de många mer konkreta bestämmelserna, vilka strävanden den norska kungamakten hade inom det rättsliga området. Självtäkt är principiellt förbjudet i Magnus Lagabøters landslovochMagnus Lagabøters bylov. Den som inte får sina böter får inte längre ta saken i egna händer. Istället ska målsäganden vända sig till kungens ombudsman, som har skyldighet att driva in böterna.226 Ombudsmännen har också fått en rad andra nya lagreglerade uppgifter såsom: ansvar för vägbyggen och vägunderhåll, bistånd vid exekutiva auktioner, verkställande av avhysningar och ansvar för att få fram spannmål till nödlidande vid svält.227 Bestämmelsen beträffande hur kungen ska förfara med misskötsamma ämbetsmän uppträder för första gången i retterboten från år 1260. Den fastslår att kungliga ämbetsmän som tar mutor för att se mellan fingrarna med att någon har en fredlös hos sig både ska mista sitt ämbete och erlägga böter till kungen.228 Magnus Lagabøters landslov innehåller mer omfattande regler om böter till kungen vid mutbrott. Dessa regler fastslår även bland annat att en ämbetsman, som låter kunglig egendom gå förlorad, måste ersätta den med egna medel.229 Höga ensaksböter till kungen åläggs också ämbetsmän, som beslagtar eller konfiskerar egendom utan laga dom, vilket jag anser måste betraktas som ett skydd för individuell rättssäkerhet.230 2delsammanfattning: Det skedde en mycket stark tillväxt av kunglig jurisdiktion och bötesrätt i Norge från och med åtminstone mitten av 1100talet. Kungen intog alltmer rollen som högste världslige domare med rätt att ompröva och upphäva domar och fick makten att utse domare men någon 226 MLL IV: 21. Den somhämnas på grund av att kungens ombudsman inte hjälpt honom att få ut sina utdömda böter går emellertid saklös ifall hämnden inte var oproportionerlig i förhållande till brottet. 227 MLL VII: 11, 13, 33, 44, 46. Det är intressant att notera att kungen nu, enligt MLL VII: 13, fått ett ansvar för att se till att nöden lindras under missväxtår. Under nödår får man bara sälja spannmål med brev från kungen, något som i praktiken innebar en kunglig kontroll av distrubutionen av spannmål. Den som inte vill sälja spannmål till behövande för fastställt pris under ett nödår ska vidare böta en halv mark till kungen, 2 öre till kungens ombudsman och 2 öre till målsäganden. Det är också, i MLL VIII: 25, fastslaget att det endast är kungen som äger rätt att förbjuda handel med spannmål mellan fylken. MLBL VI: 14 ger vidare kungen rätt till ensaksböter om någon köper säd för att göra malt av. 228 FrostL Inl.: 12. Med art. 14 i Håkon V:s skipanfrån år 1308 (DN XI: 6) sker en avsevärd straffskärpning i och med att fredlöshet föreskrivs som straff för sysslomän som tar mutor. 229 MLL VII: 7. 230 MLL VIII: 1.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=