lagfäst kungamakt under högmedeltiden 158 Något lagstöd för den typen av exekutiv makt fanns inte heller. Det tidigmedeltida rättssystemet, som det framträder i Gulatingsloven, begränsade nämligen kungens exekutiva makt till några få uppgifter. Kungens ämbetsmän var skyldiga att hålla mördare, som blivit överlämnade till dem, i fängsligt förvar i väntan på rättegång och var vidare skyldiga att anskaffa bödlar för att avrätta tjuvar, liksom att prygla tjuvaktiga trälar när deras husbonde inte gjorde det.215 När det gällde indrivning av fordringar, undantaget böter, hade kungens ämbetsmän inte mer omfattande skyldigheter än några andra. Samtidigt bidrog kungamakten i någon mån till att säkra indrivningen genom att ha rätt till ensaksböter från dem som inte bistod med detta.216 Situationen har blivit en helt annan, med ett aktivt kungligt ansvar för indrivningen av böter, medMagnus Lagabøters landslov ochMagnus Lagabøters bylov. Där är kungens ombudsmän skyldiga att hjälpa målsäganden innan de hjälper kungen.217 Kungens rätt till våldsutövning för att främja samhällelig fred och trygghet framträder redan i Gulatingsloven, som fastslog att kungen skapar fred genom att ”rensa bort” kriminella landsstrykare.218 I Frostatingsloven är det uttryckligen fastslaget att kungen äger rätt att döda brottslingar och det faller på kungens ombudsmän att förhindra att fredlösa bor i bygderna.219 Claus Krag menar att detta snarast var fråga om utomrättsliga avrättningar som lagen bara nödtorftigt tolererade.220 I och med att grova brott, antingen direkt eller efter tingsbeslut om fredlöshet, ledde till att vederbörande förlorade sitt rättsskydd menar jag att den tolkningen inte ter sig riktig. Liksom vem annan som helst hade kungens ämbetsmän laglig rätt att utan risk för påföljd döda, lemlästa eller misshandla sådana personer. Däremot delar jag Krags uppfattning att det knappast var fråga om en exekutiv maktutövning i institutionaliserade former. Att kungamakten alltmer anses företräda en legitim våldsmakt framträder bland annat av att Håkon Håkonssons retterbot 215 GulL 32, 152, 253, 259. Böterna på hela 40 marker då en årman nekar att utföra detta tillfaller helt målsäganden, medan när en länderman gör sig skyldig till detta ska böterna gå i tvåskifte mellan kung och målsägande. 216 Se t.ex. GulL 35 respektive GulL 72. 217 MLL IV: 21. 218 GulL 32. Ett annat exempel på exekutiv makt ges i GulL 30, som fastslår att den som dömts för tidelag kan kastreras av såväl kungens som biskopens män. 219 FrostL I: 12; V: 45. Det var förbjudet att umgås med eller hjälpa fredlösa enligt GulL 140, 202–203, 207; Frost IV: 41; MLL IV: 8. Om dödsstraff under medeltiden i Norge, se Kjus, Audun, Død som straff i middelalderen, Oslo 2011. 220 Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 181.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=