kapitel 3 • kungen och rättskipningen 157 träde till ämbetet.209 Detta hävdar jag uttrycker en så pass långtgående delegation av den kungliga makten att vi med fog kan betrakta den som förlänad. Att trotsa en dom (dómrof) resulterade slutligen, enligt likartade bestämmelser i de norska landskapslagarna, i att en kunglig ämbetsman skulle tillse att den skyldige blev förklarad fredlös.210 Bestämmelserna om detta tillkom genom Magnus Erlingssons fridslagstiftning från 1160-talet. I och med att det var en kunglig ämbetsman som skulle få den skyldige förklarad fredlös framgår det att bristande respekt för rättssystemet föll under kungamaktens ansvarsområde.211 Innandómrof resulterade i fredlöshet ledde det till 18 öre i böter till målsäganden och hela 15 marker i böter till kungen. Denna bötesfördelning måste också ses som ett tydligt uttryck för att dómrof främst betraktades som en förbrytelse mot kungen och den rättsordning han företrädde. Redan i Gulatingsloven hade de kungliga ämbetsmännen ett ansvar för indrivningen av böter och att målsäganden fick sina andelsböter. Det är nämligen föreskrivet att om någon inte betalar sina böter ska en årman eller länderman istället göra det och sedan ha rätt att driva in den dubbla summan från den bötesskyldige.212 Efter att ha blivit kung år 1015 ska Olav Haraldsson, sedermera rikshelgonet S:t Olav, enligt en samtida skaldedikt börjat utöva en primitiv form av exekutiv makt genom att låta hugga av armar och ben på tjuvar och halshugga sjörövare.213 Detta rörde sig uppenbart inte – och S:t Olav var känd för ett tyranniskt beteende – om någon exekutiv makt i lagreglerade former.214 209 Art. 6 i HåkonV:s skipan från år 1308 (DN XI: 6). I art. 14 påbjuds samtidigt fredlöshet som straff för den syssloman som tar mutor. Håkon V:s skipanfrån år 1308 har varit föremål för betydande intresse och flera olika aspekter av den har diskuterats av bl.a Schreiner, Johan, ”Rettarboten av 1308”, [norsk] Historisk tidsskrift 31 1937–1940, s. 1–27; Holmsen, Andreas, ”Var ’Retterboten av 1308’ en retterbot?”, [norsk] Historisk tidsskrift 49 1970, s. 34–57; Lunden, Kåre ”Om Håkon V’s skipan av 17/6 1308”, [norsk] Historisk tidsskrift 50 1971, s. 18–58; Benedictow, ”Konge, hird og retterboten av 17. juni 1308” (kap. 3, fotnot 21), s. 233–284; Hamre, ”Litt om og omkring Håkon V’s hirdskipan 17. juni 1308” (kap. 2, fotnot 67), s. 6–36. 210 GulL 32; FrostL V: 46; jmf MLL I: 8; MLBL I: 6. 211 GulL 32; FrostL V: 5, 46. I MLL I: 5, 8 är böterna för dómrof istället 4 marker till kungen och 1 mark till målsäganden. 212 GulL 3. 213 Sigvatr Þórðarson, Erfidrápa, 12, 4–5, B240; se Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 153; Malmros, Rikke, ”Kongemagt og leding i Norge og Danmark omkring 1100 belyst ud fra den tidlige kristne fyrstedigtning”, [dansk] Historisk Tidsskrift 105 2005, s. 346; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 198–199. 214 Angående den medeltida traditionen om S:t Olafs tyranniska beteende, se främst Sawyer, Birgit, ”Snorri Sturluson’s two horses”, i Auður G. Magnúsdóttir (red.), ”Vi ska alla vara välkomna!”. Nordiska studier tillägnade Kristinn Jóhannesson, Göteborg 2008, s. 37–53.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=