lagfäst kungamakt under högmedeltiden 156 enklare bakgrund.203 Enligt en vedertagen uppfattning förenades dessa två ämbeten till sysslomannen under 1200-talet.204 En syssloman (sýslumaðr) var en ämbetsman över ett administrativt område, en syssla (sýslur). I många avseenden trädde sysslomannen in i kungens ställe där. Indelningen av det norska riket i sysslor kan ses som en tilltagande territorialisering av kunglig makt. Sysslomannen var, vid sidan av lagmannen, kungens förlängda arm i den lokala rättskipningen och ansvarade bland annat för uppbörden av böter, jordränta och skatter.205 Vidare skulle sysslomannen inom tre veckor efter lagtinget hålla ting i sin syssla och kungöra för invånarna där vad som beslutats på lagtinget.206 I allmänhet uppbar sysslomannen en tredjedel eller mer av de böter som tillföll kungen i sin syssla som sin lön.207 Det medförde naturligtvis, som Sverre Bagge påpekat, en potentiell risk för att oskyldiga blev anklagade.208 En mer permanent delegation av kungens makt framträder genom Håkon V:s skipanfrån år 1308. Den gav en syssloman rätt att inneha sitt ämbete på livstid om han skötte sina tjänsteåligganden och gav även hans söner före203 Straffet för att döda eller skada kungens årman var 15 marker i böter men inte fredlöshet, se GulL 71, 141, 170 och FrostL IV: 57, X: 33. Krag, Claus, ”Årmannen”, [norsk] Historisk tidsskrift 61 1982, s. 105–127 har ingående diskuterat det norska årmannaämbetet och dess förhållande till sysslomannaämbetet. 204 Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn (kap. 1, fotnot 6), s. 256–257; Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 187–188; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 233. Kung Sverre Sigurdsson (1177–1202) tycks ha undvikit att utnämna ländermän, utan istället föredragit utnämningar till det sannolikt nya ämbetet som syssloman. Dessa var mer direkt underordnade kungen än ländermännen och kunde användas för att skapa en starkare kunglig kontroll av områden som kungamakten tidigare haft ett svagt grepp om, se Bagge, ”Borgerkrig og statsutvikling i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 23), s. 167, 169, Bagge, FromViking stronghold to Christian kingdom (kap. 1, fotnot 23), s. 53–54, 63; Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 188. Uppgifterna för kungens ämbetsmän behandlas bl.a. av Helle, Gulatinget og gulatingslova (kap. 1, fotnot 23), s. 149–156. 205 MLL VII: 7, 62; HirdS 36. Det fanns omkring 50 stycken sysslor i det norska riket. 206 MLL I: 7. 207 MLL IX: 23; se diskussionen i Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 130–131. Holmsen, Nye studier i gammel historie (kap. 3, fotnot 21), s. 174 räknar med att varje syssloman fick årliga inkomster på runt 70–80 marker från sina bötesandelar. Hertzberg, Ebbe, ”Lén og veizla i Norges sagatid”, i Germanistische Abhandlungen zumLXX. Geburtstag Konrad vonMaurers, Göttingen 1893, s. 309 menade att ⅔av inkomsterna från ett län vanligtvis gick till kungen och⅓till länsinnehavaren. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 45, 53–60, som mer ingående studerat detta, anser istället att fördelningen av inkomsterna var en förhandlingsfråga och att länstagaren kunde erhålla mer. 208 Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 221.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=