kapitel 3 • kungen och rättskipningen 155 Något motstånd, annat än från kyrkligt håll, märks inte i källorna mot retterboten och de lagstiftningsanspråk somden uttrycker. En händelse, återgiven i den isländskaÁrna saga byskups, kan nämnas eftersom den så väl illustrerar den norska kungamaktens omfattande anspråk på lagstiftande makt. När islänningarna på Alltinget år 1281 inte ville anta den nya lag som kungen utarbetat gjorde det kungens representant Lodin Lepp ”mycket arg över detta att bönderna gjorde sig så stora att de ville bestämma lagarna i landet, dem som kungen borde rå över” (mjök heitr at búkarlar gerðu sik svá digra at þeir hugðu at skipa lögum í landi, þeim sem konungr einn saman átti at raða).198 Uppenbarligen verkar inte Lodin Lepp, utifrån sina erfarenheter i Norge, räkna med protester från tingsmenigheten. Kungens normgivningsmakt förstärktes ytterligare genom en retterbot från år 1315, som i princip gav påbuden i kungliga brev ställning som lag. Denna retterbot påbjöd straff för brott mot kungens brev (bréfabrot), även när ett brev inte innehöll någon specifik straffklausul. Brott mot påbud i kungens brev kom automatiskt att medföra ett högt bötesstraff.199 Tanken på en permanent delegation av lagstiftningsmakten från tingsmenighet till kung framträder också av de retterbøter, som utfärdades inom en mängd områden under 1300-talet. Denna stadgelagstiftning stod för all förnyelse av lagstiftningen och tingsmenigheterna förbigicks därmed helt. Till exempel utfärdade Håkon V Magnusson år 1301 en retterbot rörande arvsrätt och skydd mot en makes självsvåldighet med hustruns privategendom.200 En annan viktig retterbot, som ger uttryck för tanken om en omfattande kunglig lagstiftningsmakt, utfärdades år 1313 rörande familje- och arvsrätt201 och år 1316 utfärdades en retterbot angående odaljord.202 Under tidig medeltid tjänade två typer av ämbetsmän den norske kungen: ländermän (lendir maðr) från samhällets toppskikt och årmän (ármaðr) av 198 Asb, kap. 43. Se diskussion i Bagge, ”Kirken, bøndene og motstandsretten i Norge i middelalderen” (kap. 1, fotnot 40), s. 399 och Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 204–205, 334. 199 NgL III: 44. Innebörden av bestämmelsen ombréfabrot, som i allmänhet resulterade i 13⅓ marker i böter, diskuterades först utförligt hos Lehmann, Der Königsfriede der Nordgermanen (kap. 3, fotnot 17), s. 216–232. 200 NgL III: 11, 115. 201 NgL III: 36a. Se diskussionen i Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 206, där denna retterbot särskilt framhålls. 202 NgL III: 48. Kungens exekutiva makt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=