lagfäst kungamakt under högmedeltiden 154 rätt.194 Särskilt är det värt att framhålla att framtida kungar förefaller ha fått rätten att revidera lagen utan att det ställs något explicit krav på samtycke från lagtingen. Kungen har nämligen i landslagen, som ska gälla för evinnerlig tid, fått till uppgift att framgent förbättra och komplettera lagen genom att utfärda retterbøter.195 Som Grethe Authén Blom, Knut Helle och Knut Dørum framhållit hade begreppet retterbot fått en mycket bred innebörd under andra halvan av 1200-talet. Det inbegrep inte längre bara kompletterande lagstiftning, utan betecknade vad som i praktiken kunde vara såväl helt ny lagstiftning som revideringar av befintliga lagar.196 När kungen i landslagen fick rätten att utfärda retterbøter innebar det därför att kungen de facto fått en omfattande lagstiftningsmakt, oavhängig från lagtingen. Det dröjde heller inte länge innan denna utvidgade lagstiftningsmakt togs i bruk. Förmyndarstyret för Eirik Magnusson utfärdade nämligen år 1280 en retterbot med tillägg av inte mindre än 32 artiklar till landslagen.197 Det breda innehållet i retterboten tillåter knappast någon annan tolkning än att kronan nu ansett sig ha rätten att självständigt utfärda rättsliga bestämmelser inom i stort sett alla sektorer i samhället såsom fattigvård, arvsrätt, familjerätt, skatterätt och processrätt. Eftersom några av artiklarna stred mot kyrkliga privilegier gav retterboten upphov till en konflikt med ärkebiskop Jon Raude (1267–1282), som snart eskalerade till en storpolitisk kris, närmare behandlad i kapitel 6, s. 344–345. 194 Sunde, Speculum legale, s. 123; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 204. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387(kap. 1, fotnot 26), s. 152 menar att tingsmenighetens antagande avMLLvar en formalitet, vilket inte minst framgår av uttrycket att kungen ”gav boken till tingsmännen” (gaf þingmonnum bokina). Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), s. 134–137 har påpekat att Magnus Lagabøter hade rådgivare och jurister som var lärda i både romersk och kanonisk rätt. Samtidigt påpekar Sunde, ”Daughters of God and counsellors of the judges of men” (kap. 3, fotnot 134), s. 135 att Magnus Lagabøter inte framställer sig själv som en lagstiftare i stil med de romerska kejsarna. 195 MLLförord, II: 8, IV: 2, 13. Annars gäller att lagarna, särskilt de kristna, enligt MLL II: 8 ska vara antagna i samtycke mellan kungen och folket. Enligt HirdS 6, 16, 18 har kungen också rätt att utfärda stadgelagstiftning. 196 Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 38; Benedictow, ”Konge, hird og retterboten av 17. juni 1308” (kap. 3, fotnot 21), s. 242–245; Helle, Handbok i Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 23), 228; Dørum, Romerike og riksintegreringen(kap. 1, fotnot 97), s. 409. För en översikt av vilken betydelse landslagen (och stadslagen) fortsatt fick i Norge under medeltiden, se bl.a. Merzbacher, Friedrich, ”Das Landrecht des Königs Magnus Hakonarsson Lagaboetir von 1274 und seine Bedeutung für die norwegische Rechtsgeschichte”, Zeitschrift der Savigny-Stiftung für Rechtsgeschichte: Germanistische Abteilung 99 (1982), s. 252–275. 197 NgL III: 3–11; se bl.a. diskussionen i Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom (kap. 1, fotnot 23), s. 303.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=