kapitel 3 • kungen och rättskipningen 153 Ett förslag till en nyGulatingslovantogs av lagtinget år 1267 och revisioner av Eidsivatingsloven ochBorgatingsloven år 1268. När förslaget till en ny Frostatingslovpresenterades år 1269 avvisade emellertid lagtinget lagförslaget på inrådan av ärkebiskop Jon Raude (1267–1282). Detta visar att lagtingen fortfarande kunde, och var beredda att, avvisa kungliga lagförslag, åtminstone när de hade kyrkligt stöd.192 Den kungliga lagstiftningsmakten fick först ett definitivt genombrott med antagandet avMagnus Lagabøters landslovår 1274 ochMagnus Lagabøters bylov år 1276. I förordet till landslagen angav kungen enbart att avsikten var att, på uppdrag av lagtingen, förbättra och förtydliga den befintliga lagen. Denna intention har emellertid i epilogen förvandlats till ett betydligt mer omfattande kungligt anspråk på lagstiftningsmakt: Här är det kungen som kungör lagen för en tingsmenighet, som knappast ges valet att anta eller avslå den nya lagen som kungen påbjuder. Detta betraktar jag som ett slutresultat av en rättslig centraliseringsprocess som redan pågått – inte minst genom kunglig stadgelagstiftning – under mer än ett århundrade. Jag sluter mig helt till Jørn Øyrehagen Sundes och Sverre Bagges tolkning att kungen tycks ha ansett att tingsmenigheterna permanent delegerat sin lagstiftningsmakt till kronan i enlighet med tänkande från romersk 2, fotnot 34), s. 25–29 och Sunde, ”Daughters of God and counsellors of the judges of men” (kap. 3, fotnot 134), s. 154–158. 192 Enligt Isl.an.: 138måste kungen år 1269 be tingsmenigheten på Frostating om tillåtelse att få revidera lagen. Två år senare avvisar de facto islänningarna, som nyligen underkastat sig den norska kronan, på Alltinget en ny lag för Island som kung Magnus Lagabøter låtit utarbeta, se Sunde, Speculum legale, s. 122, 126. 193 Citerat från MLL avslutning. Ovanpå detta lät kung Magnus sätta samman det från alla landets [lag]böcker som han tyckte passa bäst med de bäste mäns råd och lät skriva ner denna bok. Och han for själv till lagtinget och lät där läsa upp den och gav boken till tingsmännen, och den retterbot därmed som inte är minst: att denna bok ska från och med nu gälla över hela Norge för tid och evighet, till oinskränkt heder för kungadömet, efter den bestämmelse som tidigare är nämnd. Ovan a þetta let Magnus konungr saman setia þat af allum bokum landzens sem bezt þotte honum bera með beztra manna raðe oc skrasetia þessa bok. oc for sialfr til logðingis oc let þar upp lessa oc gaf þingmonnum bokina oc þa rettar bott þar með er eigi er minzt. at þessor bok skal heðan af ganga vm allan Noregh vm alldr oc vm æfe at uskaddre konungdomsens sœmd eptir þui skilorðe sem aðr er mellt.193
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=