lagfäst kungamakt under högmedeltiden 152 Retterboten är det första exemplet, trots tidigare ideologiska anspråk i den riktningen, på att den norske kungen verkar som självständig lagstiftare.188 Blodshämnden skildras som ogudaktig och kungen agerar som ett redskap åt Gud när han inskränker den. Bestämmelserna vittnar även om att kungen och hans ämbetsmän fått omfattande rättsliga befogenheter. Vidare framträder influenser från kanonisk och romersk rätt bland annat genom emfasen på individuellt straffansvar genom att det blivit ett urbotamål (úbótamál) att utkräva hämnd på någon annan än gärningsmannen.189 Retterboten från år 1260 inleder en period av mer frekvent och omfattande kunglig stadgelagstiftning.190 Parallellt med en ökad förekomst av kunglig stadgelagstiftning tillsattes kungliga lagkommissioner. Deras uppdrag var att föreslå revideringar och harmoniseringar av de existerande landskapslagarna, vilket Jørn Øyrehagen Sunde sett som början på en centralstyrd lagstiftningsverksamhet i Norge.191 187 Citerat från FrostL Inl. 188 I tidigare stadgor sägs det att stadgan utfärdats av kungen efter samtycke av biskopar och stormän. Nu sägs det endast att biskopar och stormän har blivit konsulterade av kungen. Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), s. 58 har påpekat att retterboten är den första längre lagtext utställd i kungens namn i ett öppet brev till befolkningen och både Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319(kap. 1, fotnot 23), s. 46 och Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 119–121, 124, Sunde, ”Daughters of God and counsellors of the judges of men” (kap. 3, fotnot 134), s. 136 ser därför retterboten som ett betydelsefullt steg mot verklig kunglig lagstiftningsrätt. Att kungen personligen stod bakom tillkomsten av retterboten framgår av HsH, kap. 303, 332. 189 HsH, kap. 332, lägger emfas på att stadgan fastslår individuellt straffansvar. 190 Någon gång mellan åren 1271 och 1274 utfärdade Magnus Lagabøter en retterbot (NgL I: 273–276) med ändringar i lagen kring främst manshelgd, bröllopsfester samt vikter och mått. Bestämmelserna ommanshelgd togs in i MLL IV: 12–16, 26–29, X: 2 ochMLBL IV: 13–17, 27–29; bestämmelserna om bröllopsfester i MLL V: 24 ochMLBL V; 23; bestämmelserna om vikter och mått i MLL VIII: 29 ochMLBL VII: 28. 191 Sunde, ”Daughters of God and counsellors of the judges of men” (kap. 3, fotnot 134), s. 131–183. Se även t.ex. Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 184–185; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 122. Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 125–126 menar att lagrevisionerna under 1260-talet förmodligen endast var revideringar av de gamla rättsböckerna. Dessutom innehade ännu lagtingen, och inte kungen, makten att avgöra om de ville godta revideringarna eller inte. Magnus Lagabøters lagstiftning behandlas allmänt av t.ex. Imsen, ”Law and justice in the realm of the king of Norway” (kap. Flestum mönnum man þat kunnikt vera hvessu mykin oc margfalldan skaða er flestra manna ættir í landinu hafa fengit af manndrápum oc hinna beztu manna aftöcum þeim sem her hafa meir í veniu verit en í flestum löndom öðrum. […] Oc fyrir því höfum ver eptir hugleitt með ráði erkibiscops oc lióðbiscopa. lendra manna oc lærðra. lögmanna oc annarra enna vitrastu manna í landinu. at minka manndrápin.187
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=