kapitel 3 • kungen och rättskipningen 151 som dess rättsliga påbud ska ha. AbsalonTaranger var först med att framhålla att syftet med retterboten var att ge retterbøter likvärdig rättslig ställning som lagar, en uppfattning som inte sedan dess blivit bestridd.184 Jag vill likväl hävda att innebörden av detta inte fått den uppmärksamhet som den förtjänar. Vi har här nämligen att göra med existens av, eller åtminstone anspråk på, ende facto kunglig lagstiftningsrätt så pass tidigt som omkring år 1130. Det dröjde tre årtionden, sannolikt på grund av de kaotiska förhållandena under de pågående inbördeskrigen, innan någon bevarad kunglig stadgelagstiftning utfärdades. Under förmyndarstyret för Magnus Erlingsson på 1160-talet kungjordes, i samarbete med de kyrkliga och världsliga stormännen, den första kända norska fridslagstiftningen. En bestämmelse i denna, som jag betraktar som central, är straffskärpningen att de som brutit löften om förlikning ovillkorligen ska bli fredlösa och då inte bara mista lösöre till kungen, utan även sin odaljord.185 Fridslagstiftning, i form av kungliga stadgor (retterbøter), betraktar jag som ett uttryck för att tanken om ett kungligt ansvar för samhällsfriden har försökt omsättas i praktiken i och med att kungen fått rätten att utfärda rättsregler för detta ändamål. Revisionerna av Gulatingsloven under 1160- eller 1170-talet av Magnus Erlingsson uppfattar jag som ett led i utvecklingen av det kungliga ansvaret för samhällsfriden. Fastän detta innebar ett principiellt genomslag för kunglig stadgelagstiftning förblev omfattningen av ny kunglig lagstiftning ganska beskedlig under de kommande hundra åren.186 Den första ansatsen till en mer omfattande kunglig lagstiftning var den retterbot som Håkon Håkonsson utfärdade år 1260. Kungen går, i kraft av sitt ämbete, in och fastställer rättsregler vid en rad brott efter att först ha deklarerat: 184 Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 21), s. 192, 202. 185 Denna så kallade Magnus Erlingssons landsfredslagstiftning är bevarad i GulL 32 och FrostL V: 44–46. I fridslagstiftningen bestäms det att alla som hämnas de som blivit dödade för rån ovillkorligen ska bli fredlösa, se diskussion i Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 167. 186 Nästan alla nya lagbud finns i de första 33 kapitlen och annars finns nya lagbud bara i kap. 37, 54–55. Det är nog känt för de flesta hur stor och omfattande skada de flesta mäns ätter i landet har haft av dråp och avrättningar av goda män, något som har varit vanligare här i landet än i de flesta andra länder. […] Och därför har vi tänkt efter – med råd från ärkebiskopen och biskoparna, ländermän och lärda män, lagmän och andra av de klokaste männen i landet – hur dråp kan minskas.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=