lagfäst kungamakt under högmedeltiden 150 anser att det inte existerade ett allmänt vedertaget sätt att skapa nya rättsregler. Knut Helle anser däremot att aktiv lagstiftning redan under tidig medeltid förekom vid tingen.180 Likaså menar Edwin Torkelsen och Grethe Authén Blom att det existerade formaliserade och erkända procedurer för lagändringar. De betonar samtycke från berörda parter som nödvändigt.181 Oavsett hur pass formaliserade principerna nu var för ny lagstiftning vill jag framhålla det faktum att de norska kungarna kom att utfärda retterbøter rörande allt fler rättsområden. I en retterbot, medtagen som ett bihang till Frostatingsloven, påbjuds följande avseende retterbøter och deras rättsliga ställning: Denna retterbot är i allmänhet tillskriven de samregerande kungarna Harald Gille (1130–1136) och Magnus Blinde (1130–1134) och därigenom daterad till åren 1130–1134.183 Kungamakten föreskriver här själv vad för ställning 180 Lunden, Norges historie 3 (kap. 1, fotnot 83), s. 25–27, 30–32, 389–395, 410; Lunden, ”Hovudsynspunkt på mellomaldersamfunnet” (kap. 1, fotnot 83), s. 50–51; Lunden, Kåre, ”Norsk tronfylgjerett i seinmellomalderen og lovgjevingssuvereniteten”, [norsk] Historisk tidsskrift 65 1986, s. 393, 410–419; Lunden, Kåre, ”Rettspositivisme, positiv rett og suksesjonsrett i mellomalderen. Merknader til Steinar Imsen”, [norsk] Historisk tidsskrift 67 1988, s. 29–44; Lunden, Kåre, ”Rett og realitet. Rettsreglane i norsk mellomalder, på ein kulturell og sosial bakgrunn”, Forum medievale 1 1998, s. 1–51; Lunden, Kåre, ”Rett skal vere rett?”, Forum medievale 1–2 1999, s. 43–47; Helle, ”Nye og gamle standpunkter på det norske middelaldersamfunnet” (kap. 1, fotnot 83), s. 517–518; Helle, ”Norway in the high Middle Ages” (kap. 1, fotnot 83), s. 86–87; Helle, ”Rettsoppfatninger og rettsendringer” (kap. 3, fotnot 128), s. 41–70; Helle, ”Lov og rett imiddelalderen” (kap. 2, fotnot 20), s. 1– 6; Norseng, ”Gammel rett, ny lov – ett fett?” (kap. 3, fotnot 128), s. 66–67, 75, 79, 80–81; Bagge, From Viking stronghold to Christian kingdom(kap. 1, fotnot 23), s. 184. 181 Torkelsen, &Blom, ”Fra gammel rett til ny lov” (kap. 3, fotnot 128), s. 248–256, 263–264. 182 Citerat från FrostLXVI: 4. 183 SeRN I: 77. Några avvikande meningar kring attribueringen har dock uttryckts. Maurer, ”Die Entstehungszeit der älteren Gulaþíngslög” (kap. 3, fotnot 176), s. 64 har tillskrivit retterboten Harald Hardråde (1046–1066) och Magnus den Gode (1039–1047), medan Andersen, Per Sveaas, Handbok i Norges historie 2. Samlingen av Norge og kristningen av landet 800–1130, Bergen 1977, s. 145 har attribuerat den till Harald Hardråde (1046–1066) och Magnus Berrføtt (1093–1103). Om retterbøter: Denna retterbot gav kungarna Harald och Magnus till trønderna och alla i denna lagsaga. Den lag som kung S:t Olav gav och satte och alla de retterbøter som deras fränder – de som sedan regerat som kungar över landet – har getts ska hållas. Um réttarbǫtr. Þessa réttarbót gaf Haralldr konungr oc Magnús Þrǫndum oc öllum lögunautum. Lög þau öll er hinn helgi Ólafr konungr gaf oc setti. oc réttarbót þau alla er frændr þeirra hafa síðan gefit. þeir sem konungar hafa at landi setit. þá scal halldaz.182
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=