lagfäst kungamakt under högmedeltiden 148 omfång. Den expanderande kungliga lagstiftningen var åtminstone delvis, antyder Sunde, resultatet av att kungen kommit att få ett utvidgat kompetensområde.173 Oavsett hur omfattande den faktiska kungliga lagstiftningsmakten varit under vikingatiden fanns det under 1100- och 1200-talen en tradition, inte minst i den norröna sagalitteraturen, att redan vikingatida kungar verkat som självständiga lagstiftare. I synnerhet framhålls S:t Olav som en betydelsefull lagstiftare, tillsammans med Håkon den Gode (934– 961) och Magnus den Gode (1039–1047).174 173 Sunde, Jørn Øyrehagen, ”Daughters of God and counsellors of the judges of men” (kap. 3, fotnot 134), s. 135–136. 174 S:t Olavs lagstiftning nämns bl.a. i Fsk, kap. 9; Ólhelg Sep, Asb; Hkr Ólhelg, kap. 58; Theodoricus, kap. 16. Enligt Theodoricus Monachus i kap. 16 av hans Historia de antiquitate regum Norwagiensiumskriftfästes S:t Olavs lagar på norska redan under helgonkungens levnad och det sägs att dessa lagar fortfarande är giltiga och efterföljs. Även i Gamal norsk homiliebok, 110, och i GD10:XVI:2 framhålls det att S:t Olavs lagar fortfarande har full rättskraft i Norge. Håkon den Godes lagstiftning omnämns i Hkr Hákgóð, kap. 11; Hkr Ólhelg, kap. 38, 40 och Magnus den Godes i Hkr Mgóð, kap. 16; Ss, kap. 117. Indrebø, Gustav Ludvig, Fagrskinna, Kristiania 1917, s. 136 anser att författaren till Fsk diktat upp historien om att Håkon den Gode skulle ha verkat som lagstiftare och att S:t Olav sedan skulle ha använt sig av de lagarna. Blom, Kongemakt og privilegier i Norge inntil 1387 (kap. 1, fotnot 26), s. 61–75 betraktar det som säkerställt att S:t Olav utfärdade vissa privilegier, som till sin karaktär är en form av särlagstiftning, och förutsätter viss lagstiftande makt. Helle, ”Towards nationally organised systems of government” (kap. 1, fotnot 48), s. 347 tycks sätta tillit till uppgifterna om Håkon den Godes och S:t Olavs lagstiftning. Hänvisningarna till S:t Olavs lag i de norska lagarna och i de berättande källorna har varit föremål för studium av Busygin, Alexander, ”The laws of the Saint King. Aspects of political and legal culture in Norway from the eleventh century to the end of Hákon Hákonarson’s reign”, opublicerad hovedfagsoppgave, The Center for Viking and Medieval Studies, Oslo universitet, Oslo 2003 och Helle, ”Rettsoppfatninger og rettsendringer” (kap. 3, fotnot 128), s. 55, 57–67. Även i MLL II: 3, 8, 11–12 görs hänvisningar till S:t Olavs lag. Ett annat exempel på tidig kunglig lagstiftning, i och för sig initierad från danskt håll, ska ha kommit till stånd efter slaget vid Stiklestad år 1030, när Norge för en kortare tid hamnade under dansk överhöghet, då kung Svein Knutsson (1030–1035) och hans mor Alfiva stiftade nya lagar som bl.a. påbjöd nya kungliga pålagor på de norska bönderna. Dessa pålagor ska först ha avskaffats nästan ett århundrade senare av Sigurd Magnusson (1103– 1130). Uppgifterna om detta återfinns både i Ágr., kap. 28–29; Ólhelg Leg, kap. 71; Hkr Ólhelg, kap. 239. Referenser till avskaffandet av dessa pålagor finns i GulL 148 och FrostL XVI: 1–3. Dessa pålagor diskuteras bl.a. av Indrebø, Gustav, ”Ågrip”, Edda17 1922, s. 43– 45; Taranger, ”De norske folkelovbøker (før 1263)” (kap. 2, fotnot 14), 50–51; Krag, Aschehougs Norgeshistorie 2 (kap. 1, fotnot 46), s. 158–159, 162; Sawyer, ”Engelsk innflytelse på den norske rikssamlingen” (kap. 3, fotnot 130), s. 99; Bolton, Timothy, The empire of Cnut theGreat. Conquest and the consolidation of power in Northern Europe in the early eleventh century, Leiden 2009, s. 275–285; Tveit, Miriam, ”Lawmaking and consolidation of power – Cnut’s laws and the developing Norwegian kingdom”, i Lars Ivar Hansen m.fl. (red.), Nordens plass i middelalderens nye Europa. Samfunnsomdanning, sentralmakt og periferier. Rapporter til det 27. nordiske historikermøte, Tromsø 11.–14. august 2011, Stamsund 2011, s. 56–57.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=