kapitel 3 • kungen och rättskipningen 147 hade den norske kungen begränsad benådningsrätt, något som bland annat visar sig av att Gulatingsloven inte gav kungen rätten att benåda en fredlös, som gjort sig skyldig till nidingsverk (niðingsverc).169 Frostatingsloven innehåller inte dessa begränsningar men även där fordras medgivande från målsäganden för en kunglig benådning. Dessutom behåller målsäganden rätten att saklöst dräpa den fredlöse fram till dess böterna blivit erlagda.170 I Magnus Lagabøters LandslovochMagnus Lagabøters bylovhar däremot kungen fått rätten att ensam avgöra om en fredlös skulle bli benådad. Det är också helt och hållet kungen som fastställer villkoren för benådningen: Kungens benådning av fredlösa kom att utvecklas till rutin och bli en central del i rättssystemet. Den stora frågan var summan för fredsköpet. Även om benådningen expedierades av ämbetsmän var det kungen själv som fattade det formella beslutet i varje enskilt ärende.172 Jørn Øyrehagen Sunde, som senast mer ingående behandlat lagstiftningen i Norge under medeltiden, menar att norska kungar redan under 1000-talet i viss mån kunnat verka som lagstiftare. Vad som sedan skedde vid mitten av 1200-talet var att den kungliga lagstiftningen ökade i omfattning och 169 Enligt GulL 178 och FrostL IV: 5 är det bl.a. ett nidingsdåd att dräpa någon i hemmet. 170 FrostL I: 5. Det stipuleras särskilt i FrostL IV: 44 att kungen inte får benåda de som blivit fredlösa för att ha stuckit ut ett öga på någon förrän målsäganden fått ersättning. 171 Citerat frånMLL IV: 2. Se också MLL IV: 6. 172 Imsen, ”Den gammelnorske bondestaten” (kap. 1, fotnot 31), s. 205–206 menar att det oftast snarare var det kungliga kansliet än kungen personligen som benådade fredlösa. Systemet medlandsvist diskuteras även av Bagge, The political thought of The King’s Mirror (kap. 1, fotnot 7), s. 75–79. Nu kan så ske att kungen ger en dråpare rätt att stanna i landet efter hövdingars och andra goda mäns förbön eller han kommer till kungen och får grid av honom, då ska han på de villkor kungens barmhärtighet medger köpa sig fred av kungen och böta det som han är skyldig [av böterna till kungen] med en sådan tid för betalning som goda män anser att han kan klara av ifall inte alla böter redan är betalda. Sedan ska de efterlevandes sak gå till förlikning efter kungens dom. Nu kann sa einnhuer atburðr til at gerazt at konungr gefr manz bana landz uist með bǫnastað hoofðingia eða annara goðra manna eða kemzt a fund konungs oc fær grið af honum. þa ska hann sik sua i frið kaupa uið konung sem konungs er miskun til oc bǫte þat sem eptir stoð með slikum salastefnum sem goðer menn sea at hann megi orka. nema allar bǫtr se aðr golldnar. Siðan skal þeirra mal fara til settar er eptir lifa. eptir konungs dome.171 Kungens lagstiftande makt
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=