lagfäst kungamakt under högmedeltiden 146 Det är känt att det i Norge inte existerade någon motsvarighet till det danska rettertinget eller den svenska kungaräfsten. Istället utövade kungen sin dömandemakt per delegation genom lagmännen vid de vanliga tingen.162 Det är dock enligt Magnus Lagabøters landslov och Magnus Lagabøters bylov kungen som personligen har det sista ordet i lagtolkningen och befogenhet att ändra lagmannens dom ifall han finner den oriktig.163 Magnus Lagabøters bylovinnehåller en utläggning om varför kungen är högste domare och förklarar detta med att kungen är den som omger sig med flest kunniga män i riket.164 Även tillsättningen av nämndemän kommer vid slutet av 1200-talet under kungens kontroll i och med att sysslomannen, som kunglig ämbetsman, fick till uppgift att utse nämndemännen. JørnØyrehagen Sunde påpekar att detta innebär att kontrollen över processen helt överförts från de involverade parterna till kungens representanter. Sunde har också framhållit att det inte längre var tillåtet att göra upp om förlikning utanför de rättsliga forumen.165 Det innebär att brott alltid är att betrakta som en offentlig angelägenhet som ska medföra böter till kronan. Kungens dömande makt visar sig även genom att det ibland enbart var han som fick ta hänsyn till förmildrande omständigheter och frångå den påföljd som lagen föreskrev. Frostatingslovenger kungen bland annat rätten att låta bli att utdöma fredlöshetsstraff som är föreskrivna i lagen. Magnus Lagabøters landslovochHirdskråenålade kungen att låta utreda och sedan fastställa om våldsbruk i nödvärn skulle leda till någon påföljd.166 Vidare lämnade landslagen det till kungen att fatta beslut om påföljd för den som blivit anlitad för att döda eller misshandla någon.167 Den kungliga benådningsrätten kan, som diskuterats tidigare, ses som ett uttryck för kungens funktion som högste domare.168 Under tidig medeltid 162 Ett av de få exemplen på att kungen ska agera domare återfinns i MLL IX: 3, som föreskriver att den som fritar en tjuv ska dömas av kungen. Även här torde kungen förutsättas verka via ombud. 163 MLL I: 4, 11; jmf MLBL VII: 6 och se diskussionen i Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319(kap. 1, fotnot 23), s. 52. 164 MLBL VII: 15. 165 Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 71–72. 166 FrostL I: 6; MLL IV: 3, 15; HirdS 31. Enligt GulL 32 ska den som dödar eller skadar någon i nödvärn varken böta till målsäganden eller kungen men det nämns inget om någon kunglig utredning. 167 MLL IV: 20. Se också MLL VII: 13. 168 Fredsköp (kaupa sic or scóge, skógarkaup, landkaup, friðkaup) behandlas bl.a. i GulL 189, 207, 244; FrostLIII: 24, IV: 19, 22, 35, 42, 44; MLL IV: 6.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=