kapitel 3 • kungen och rättskipningen 145 efter en dom men detta kan knappast betraktas som dömande makt i vanlig mening.156 Fram till slutet av 1100-talet var lagmän (lǫgmenn), eller snarare lagsagomän (lǫgsǫgumenn), representanter för lokalsamhället. Deras uppgift var att förklara och uttolka lagen för tingsmenigheten som sedan i kollektiv eller i ett särskilt dömande organ själv dömde.157 De flesta forskare menar att det först är under slutet av 1100-talet, när lagmännen blev kungliga ämbetsmän, som vi kan börja tala om en institutionaliserad kunglig dömande makt.158 ArneOdd Johnsen betraktar förändringen av lagmannaämbetet, när det kom under kunglig kontroll, som så stor att det kan anses vara ett nytt ämbete.159 Det verkliga genombrottet för kungens dömande makt ägde sedan rum år 1260, när Håkon Håkonsson genom sin retterbot de facto gav lagmännens uttolkning av lagen (órskurðr) ställning somen dom, somdet blev bötesbelagt att inte efterkomma.160 Därmed har lagmännen blivit kungliga domare. Magnus Lagabøters landslovochMagnus Lagabøters bylovfastslår att lagmännen erhåller sin domarbefogenhet av kungen. De är också tvungna att avlägga en domared till kungen, med löfte omatt följa principen om likhet inför lagen.161 156 GulL 32 och FrostL V: 46. 157 Se t.ex. Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 217; Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 154–155; Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 146; Helle, Gulatinget og gulatingslova (kap. 1, fotnot 23), s. 74–75. Begreppet ”lagman” (lǫgmaðr) förkommer bara tre gånger i de norska landskapslagarna: EidsL I: 30, 44; FrostL I: 1. 158 Indrebø, ”Spreiddemerknader umdei norske logmannsembætti i millomalderen” (kap. 3, fotnot 128), s. 489; Sanmark, ”The communal nature of the judicial systems in early medieval Norway” (kap. 2, fotnot 18), s. 54. Taranger, Absalon, Trondheimens forfatningshistorie, Trondheim 1929, s. 28 har menat att de kungliga lagmannaämbetena tillkom 1184– 1188 och Helle, Aschehougs Norgeshistorie 3 (kap. 1, fotnot 26), s. 69, 185 någon gång under kung Sverre Sigurdssons regeringstid 1177–1202. Bull, Det norske folks liv og historie gjennem tidene 2 (kap. 1, fotnot 34), s. 206 och Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 247 förlägger förändringen till 1160- och 1170-talen. Utveckligen av det norska lagmannaämbetet behandlas ingående av Indrebø, ”Spreidde merknader um dei norske logmannsembætti i millomalderen” (kap. 3, fotnot 128), s. 489–526. 159 Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 248. 160 FrostL, Inl.: 16; se diskussionen i bl.a. Tobiassen, ”Tronfølgelov og privilegiebrev” (kap. 1, fotnot 99), s. 154–156; Robberstad, Rettssoga. 1 (kap. 1, fotnot 100), s. 146–147, 189; Helle, Gulatinget og gulatingslova(kap. 1, fotnot 23), s. 74; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 74; Sanmark, ”The communal nature of the judicial systems in early medieval Norway” (kap. 2, fotnot 18), s. 50–56. Det kan dock framhållas att redan i kardinal Vilhelms av Sabina förordning om den norska kyrkans rättigheter från år 1247 (DN VIII: 6) förutsätts det att kungen utser domare. 161 MLL II: 11, IV: 17; jmf HirdS 9. I MLL II: 11, VIII: 11 fungerar lagmannen uttryckligen som domare. Lagmannen har också ett starkt rättsligt skydd och den som dödar en lagman ska enligt MLL IV: 3 bli permanent fredlös.
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=