lagfäst kungamakt under högmedeltiden 142 En successiv ökning av den kungliga målsäganderätten framträder av min genomgång av lagmaterialet. Den ger sig främst tillkänna genom en växande kunglig bötesrätt, somomfattar allt fler typer av brott.137 Principen kvarstår dock att böter (sekt) till kung (och biskop) först skulle betalas efter att målsäganden fått sina böter.138 Med reservation för osäkerhet i åldersbestämningen av enskilda bestämmelser i GulatingslovenochFrostatingsloven(se kapitel 2, särskilt s. 94–95, och bilaga 3, s. 426–436), tycks kronan fått bötesrätt för många vålds- och egendomsbrott redan före slutet av 1100-talet.139 I revisionerna av landskapslagarna under 1260-talet fick kungen bötesrätt för ännu fler brott.140 Utvecklingen i denna riktning fullbordades medMagnus Lagabøters landslov ochMagnus Lagabøters bylov, där kungamaktens målsäganderätt ofta framträder som minst lika stark som den enskildes.141 RedanGulatingslovenochFrostatingslovenberättigade kungen till höga böter för vissa brott. De gav också kungen en genomgående rätt till allt lösöre tillhörande en fredlös. I sin retterbot från år 1260 hävdar Håkon Håkonsson även principiell rätt till allt lösöre som tillhör den som dödat en annan men avstår från att utkräva böter på mer än 8 örtugar och 13 marker.142 Trots en Magnusson från år 1313 (NgL III: 36b), Skipan om brudd på kongens brev från år 1315 (NgL III: 44) ochRetterbot om odelsløsning från år 1316 (NgL III: 48). 137 Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon (kap. 1, fotnot 95), s. 59–60 har framhållit att de höga bötesbelopp som de norska lagarna föreskrev ofta inte blev utdömda i praxis. Även kungen och biskoparna – trots att de då gick miste om inkomster – brukade stödja principen att inte döma ut alltför höga böter. Av den anledningen, menar Seip, Sættargjerden i Tunsberg og kirkens jurisdiksjon(kap. 1, fotnot 95), s. 59–60, kan bötessatserna i lagarna förstås som maximibelopp och inte vad som verkligen brukade utdömas. 138 GulL 32; FrostL V: 46; MLL I: 8. 139 Kungen fick i ökande utsträckning rätt till andelsböter inte bara vid dråp utan även vid misshandel och olaga frihetsberövande: GulL 71; FrostL I: 24; V: 15; IV: 11, 16–22, 42, 44, 61. Dessutom gav landskapslagarna även kungen bötesrätt vid olika typer av egendomsbrott, se t.ex. GulL 34–35, 72; FrostL XIV: 8. 140 Detta framträder tydligt i FrostL I: 21, där den kungliga bötesrätten utökades till att även omfatta när 1) en fredlös tar förnödenheter och man inte fysiskt försöker hindra det, 2) någon anser att vanliga yxor räcker som folkvapen, 3) någon delar med sig av mat till en fredlös, 4) man gör en privat förlikning så att kungen går miste om böter för ett brott, 5) någon släpper en gripen tjuv, 6) en stämning går fel till, och 7) innehav av fel mått och vikter. 141 Se t.ex. MLL IV: 7, 19–20, 22, 28; IX: 10; VIII: 1. Stöld resulterar i böter till kungen och upprepad stöld resulterar i dödsstraff som alla, under hot om böter, är tvungna och följa med och bevittna, se MLL IX: 1–2. 142 I FrostL I: 2. IMLL IV: 2 ochMLBL:IV: 2 omfattar kungens principiella rätt till den fredlöses egendomäven fast egendom, undantaget odaljord. I norsk medeltida rätt gjordes det Den kungliga målsäganderätten
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=