kapitel 3 • kungen och rättskipningen 141 terande stadgelagstiftning, sedan även revidera gamla lagar och slutligen i praktiken stifta helt nya lagar.133 Det har rått delade meningar om huruvida kungen hade inflytande över tillkomsten av lagsagor och lagting under vikingatiden. Till exempel Edvard Bull d.ä. (1881–1932) och Johan Schreiner (1903–1967) ansåg att det skedde utan någon kunglig inblandning, medan bland andra Jens Arup Seip (1905– 1992) och Arne Odd Johnsen (1909–1985) hållit det för troligt att processen åtminstone stöttades av kungamakten.134 Vad som däremot står klart är att kungamakten medverkade till en straffskärpning. Som bland andra Knut Helle visat ökade över tid både antalet brott som kungen hade rätt till ensaksböter för och bruket av fredlöshet som straff.135 Bägge delarna gav kungen större inkomster. källsituationen: Möjligheterna att studera förändringar av kungamaktens rättsliga befogenheter och uppgifter är goda för norsk del eftersom det finns bevarat lagmaterial för så gott som hela undersökningsperioden. Gulatingsloven och Frostatingsloven belyser de rättsförhållanden som var rådande fram till ungefär andra halvan av 1100-talet. Tidpunkten är känd för de flesta senare tillägg rörande kungens rättsliga makt (se kapitel 2, särskilt s. 94–95, och bilaga 3, s. 426–436). De rättsliga förhållandena under andra halvan av 1200-talet kan studeras utifrån Magnus Lagabøters landslov, Magnus Lagabøters bylov och Hirdskråen, alla från 1270-talet. Den fortsatta utvecklingen, in på 1300-talet, kan belysas av stadgelagstiftning.136 133 Se främst Helle, Konge og gode menn i norsk riksstyrning, ca. 1150–1319 (kap. 1, fotnot 23), s. 47–48; Sunde, Speculum legale (kap. 1, fotnot 7), s. 125–128. 134 Bull, Det norske folks liv og historie gjennem tidene 2 (kap. 1, fotnot 34), s. 27; Schreiner, Johan, ”Kongemakt og lendmenn i Norge i det 12. Århundre”, Scandia9 1936, not 1; Seip, ”Problemer og metode i norsk middelalderforskning” (kap. 1, fotnot 50), s. 126–127; Johnsen, Fra ættesamfunn til statssamfunn(kap. 1, fotnot 6), s. 212–213. Även Sunde, Jørn Øyrehagen, ”Daughters of God and counsellors of the judges of men. Changes in the legal culture of the Norwegian realm in the High Middle Ages”, i Stefan Brink & Lisa Collinson (red.), New approaches to early law in Scandinavia, Turnhout 2014, s. 171 anser att kungen sannolikt inte hade någon roll i tillkomsten av lagtingen, medan däremot Krag, Claus, ”The early unification of Norway”, The Cambridge history of Scandinavia 1. Prehistory to 1520, Cambridge 2003 lutar åt en kunglig inblandning. Från lagmaterialet är det knappast möjligt att här närmare undersöka frågan. 135 Helle, Gulatinget og gulatingslova(kap. 1, fotnot 23), s. 99–101. MLL IV: 3–4 ochMLBL IV: 3 ger exempel på nya brott som resulterar i fredlöshet. 136 De stadgor som jag i synnerhet avser är: Alminnelig retterbot från år 1280 (NgL III: 3–11), Rettarbot om ættledet uektefødt sønns arv från år 1301 (NgL III: 11, 115), Rettarbot om ny tronfølgelov från år 1302 (NgL III: 45–55), Skipan om håndgangne menn från år 1303 (NgL III: 56–57), Skipan om hird og tjenestemenn från år 1308 (DN XI: 6), Rettarbøter fra kong Håkon
RkJQdWJsaXNoZXIy MjYyNDk=